Frågar man några av hans biografer, som André Maurois, Lorenz James Ludovici eller W. Howard Hughes, kämpade han oförtrutet för att få sitt penicillin renat under dessa tolv år. Men han misslyckades eftersom han blev motarbetad. Av chefen Sir Almroth Edward Wright, av biokemisterna — av alla i vars makt det stod att förverkliga hans dröm om att rädda liv. Maurois skriver att det ligger något djupt rörande i detta skådespel, att en blyg man med en brinnande tro misslyckas fullständigt med att få andra att se det han ser.
Problemet med allt ovanstående är att det bygger på rena fantasier.
Alexander Fleming upptäckte penicillinet 1928. Sedan hände nästan ingenting på tolv år. Varför tog det egentligen så lång tid innan penicillinet började användas för att rädda liv? Den frågan besvarar jag i månadens nummer av Teknikhistoria, i en stor artikel som handlar om den så kallade ”Flemingmyten” — den snedvridna hjältemyt som började omgärda honom från andra världskrigets slut och framåt.
Flemingmyten förklarar varför många människor än i dag tillskriver honom äran för arbete som andra forskare egentligen har utfört. Fleming försökte själv korrigera missuppfattningarna otaliga gånger genom att påpeka att han endast hade upptäckt penicillinet — att det var andra som utvecklade det till ett läkemedel. Men förgäves. Läs i artikeln hur myten uppstod, och varför det har varit så svårt att slå hål på den.
