Arbetar just nu med två artiklar på uppdrag av Forte, Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd. Den ena handlar om digitala mediers påverkan på småbarns sociokognitiva utveckling. Den andra om vårdens digitalisering — mer specifikt de vårdappar som börjar bli allt vanligare. Vilka fördelar och nackdelar har de?

Artiklarna kommer att publiceras i samband med Forte Talks den 26-27 mars 2019.

Välkomnar contentbyrån Spoon som ny kund denna månad. Har precis blivit färdig med ett knäck för dem som kommer att publiceras i december.

Frågar man några av hans biografer, som André Maurois, Lorenz James Ludovici eller W. Howard Hughes, kämpade han oförtrutet för att få sitt penicillin renat under dessa tolv år. Men han misslyckades eftersom han blev motarbetad. Av chefen Sir Almroth Edward Wright, av biokemisterna — av alla i vars makt det stod att förverkliga hans dröm om att rädda liv. Maurois skriver att det ligger något djupt rörande i detta skådespel, att en blyg man med en brinnande tro misslyckas fullständigt med att få andra att se det han ser.

Problemet med allt ovanstående är att det bygger på rena fantasier.

Alexander Fleming upptäckte penicillinet 1928. Sedan hände nästan ingenting på tolv år. Varför tar det egentligen så lång tid innan penicillinet börjar användas för att rädda liv? Den frågan besvarar jag i månadens nummer av Teknikhistoria, i en stor artikel som handlar om den så kallade ”Flemingmyten” — den snedvridna hjältemyt som började omgärda honom från andra världskrigets slut och framåt.

Flemingmyten förklarar varför många människor än i dag tillskriver honom äran för arbete som andra forskare egentligen har utfört. Fleming försökte själv korrigera missuppfattningarna otaliga gånger genom att påpeka att han endast hade upptäckt penicillinet — att det var andra som utvecklade det till ett läkemedel. Men förgäves. Läs i artikeln hur myten uppstod, och varför det har varit så svårt att slå hål på den.

Ny artikel på forskning.se om litteratur, lagom inför Bokmässan i Göteborg. Forskaren Elin Abrahamsson har skrivit en doktorsavhandling om kritiken mot romancegenren. Läs min artikel här.

Just nu jobbar jag med material till en ny Teracom-sajt som kommer att ta vid där papperstidningen Mhz lämnade av i våras. Det blir en rad artiklar om bland annat driften av säkra nät, tv-teknik och krisberedskap.

Varför räknades skandinaviska skepp till de bästa i världen under vikingatiden? Läs svaret i Teknikhistoria nr. 7, där jag avslöjar den geniala hemligheten i deras konstruktion.

Jag belönades tidigare i år med Journalistförbundets kreativitetsstipendium i Aten. Befinner mig där just nu och samlar intryck. Och dricker jävligt bra kaffe. Mest impad hittills är jag av skulpturerna från den klassiska och hellenistiska tiden. Arkeologiska nationalmuseet bjuder på en hel del.

Nu finns ett nytt nummer av den prisbelönta kundtidningen Paper ute. Där intervjuar jag bland annat Rusty från den amerikanska preppersajten TruePrepper, och snackar varumärkesbygge med redaktörerna för magasinen Monocle, Boat och Residence.

I praktiken skulle Excalibur göra följande: I den händelse att ryssarna avfyrade sina kärnvapenrobotar skulle amerikanska satelliter snabbt spåra värmen från deras utblås. Omedelbart efteråt skulle USA sända upp Excalibur som ett sorts “pop up-vapen” — ständigt stationerat i rymden vore det nämligen för sårbart. Väl uppe i rymden skulle Excalibur-enheterna låsa in sig på de sovjetiska robotarna, detonera, och skjuta i väg sina röntgenlasrar för att förstöra dem. Allt detta skulle ske inom loppet av tre-fyra minuter.

I månadens nummer av Teknikhistoria skriver jag om Ronald Reagans Star Wars-program, som utgick från idén att ett rymdbaserat missilförsvar skulle kunna undanröja hotet om kärnvapenkrig. Programmet tilläts att sluka många miljarder dollar innan det lades ned 1993. Vad blev det av allting? Följ med och läs om några av de futuristiska tekniker som prövades, och om den slipade kärnvapenfysikern Edward Teller, som sålde in koncept efter koncept som lovade runt men höll tunt.

Ny Teknik återpublicerar en kort artikel jag skrev om grekisk eld förra året. Vi vet fortfarande inte hur bysantinarnas gamla skräckvapen var konstruerat eftersom det var en strängt bevakad militärhemlighet. Men kanske får vi några ledtrådar av historiska författare som Plinius den äldre och Anna Komnena.