Välkomnar contentbyrån Spoon som ny kund denna månad. Har precis blivit färdig med ett knäck för dem som kommer att publiceras i december.
Alexander Fleming
Frågar man några av hans biografer, som André Maurois, Lorenz James Ludovici eller W. Howard Hughes, kämpade han oförtrutet för att få sitt penicillin renat under dessa tolv år. Men han misslyckades eftersom han blev motarbetad. Av chefen Sir Almroth Edward Wright, av biokemisterna — av alla i vars makt det stod att förverkliga hans dröm om att rädda liv. Maurois skriver att det ligger något djupt rörande i detta skådespel, att en blyg man med en brinnande tro misslyckas fullständigt med att få andra att se det han ser.
Problemet med allt ovanstående är att det bygger på rena fantasier.
Alexander Fleming upptäckte penicillinet 1928. Sedan hände nästan ingenting på tolv år. Varför tog det egentligen så lång tid innan penicillinet började användas för att rädda liv? Den frågan besvarar jag i månadens nummer av Teknikhistoria, i en stor artikel som handlar om den så kallade ”Flemingmyten” — den snedvridna hjältemyt som började omgärda honom från andra världskrigets slut och framåt.
Flemingmyten förklarar varför många människor än i dag tillskriver honom äran för arbete som andra forskare egentligen har utfört. Fleming försökte själv korrigera missuppfattningarna otaliga gånger genom att påpeka att han endast hade upptäckt penicillinet — att det var andra som utvecklade det till ett läkemedel. Men förgäves. Läs i artikeln hur myten uppstod, och varför det har varit så svårt att slå hål på den.
Romanceforskning
Teracoms nya sajt
Vikingaskepp
Besök i Aten
Jag belönades tidigare i år med Journalistförbundets kreativitetsstipendium i Aten. Befinner mig där just nu och samlar intryck. Och dricker jävligt bra kaffe. Mest impad hittills är jag av skulpturerna från den klassiska och hellenistiska tiden. Arkeologiska nationalmuseet bjuder på en hel del.
Prepping och positionering
Star Wars-programmet
I praktiken skulle Excalibur göra följande: I den händelse att ryssarna avfyrade sina kärnvapenrobotar skulle amerikanska satelliter snabbt spåra värmen från deras utblås. Omedelbart efteråt skulle USA sända upp Excalibur som ett sorts “pop up-vapen” — ständigt stationerat i rymden vore det nämligen för sårbart. Väl uppe i rymden skulle Excalibur-enheterna låsa in sig på de sovjetiska robotarna, detonera, och skjuta i väg sina röntgenlasrar för att förstöra dem. Allt detta skulle ske inom loppet av tre-fyra minuter.
I månadens nummer av Teknikhistoria skriver jag om Ronald Reagans Star Wars-program, som utgick från idén att ett rymdbaserat missilförsvar skulle kunna undanröja hotet om kärnvapenkrig. Programmet tilläts att sluka många miljarder dollar innan det lades ned 1993. Vad blev det av allting? Följ med och läs om några av de futuristiska tekniker som prövades, och om den slipade kärnvapenfysikern Edward Teller, som sålde in koncept efter koncept som lovade runt men höll tunt.
Medeltidens eldkastare
Ny Teknik återpublicerar en kort artikel jag skrev om grekisk eld förra året. Vi vet fortfarande inte hur bysantinarnas gamla skräckvapen var konstruerat eftersom det var en strängt bevakad militärhemlighet. Men kanske får vi några ledtrådar av historiska författare som Plinius den äldre och Anna Komnena.
Ett kemiskt krig
Överhuvudtaget blev bränsle till militären en allt viktigare fråga i takt med nazisternas ökande makt i Tyskland. Hitler mindes hur sårbart landet hade varit under det första världskriget utan inhemsk olja. Därför inledde nazistregimen ett storskaligt program för produktion av syntetiskt bränsle efter maktövertagandet 1933.
Hur kunde Nazityskland föra krig utan några större oljetillgångar? Hemligheten låg i två kemiska processer som omvandlade den tyska kolen till syntetiskt bränsle. Läs mer i månadens nummer av Teknikhistoria vilken betydelse den syntetiska bränsleindustrin fick för kriget, och hur den senare tillät Sydafrika att göra sig mer energioberoende under apartheideran.
