Star Wars-programmet

I praktiken skulle Excalibur göra följande: I den händelse att ryssarna avfyrade sina kärnvapenrobotar, skulle amerikanska satelliter snabbt spåra värmen från deras utblås. Omedelbart efteråt skulle USA sända upp Excalibur som ett sorts “pop up-vapen” — ständigt stationerat i rymden vore det nämligen för sårbart. Väl uppe i rymden skulle Excalibur-enheterna låsa in sig på de sovjetiska robotarna, detonera, och skjuta i väg sina röntgenlasrar för att förstöra dem. Allt detta skulle ske inom loppet av tre-fyra minuter.

I månadens nummer av Teknikhistoria skriver jag om Ronald Reagans Star Wars-program, som utgick från idén att ett rymdbaserat missilförsvar skulle kunna undanröja hotet om kärnvapenkrig. Programmet tilläts att sluka många miljarder dollar innan det lades ned 1993. Vad blev det av allting? Följ med och läs om några av de futuristiska tekniker som prövades, och om den slipade kärnvapenfysikern Edward Teller, som sålde in koncept efter koncept som lovade runt och höll tunt.

Ett kemiskt krig

Överhuvudtaget blev bränsle till militären en allt viktigare fråga i takt med nazisternas ökande makt i Tyskland. Hitler mindes hur sårbart landet hade varit under det första världskriget utan inhemsk olja. Därför inledde nazistregimen ett storskaligt program för produktion av syntetiskt bränsle efter maktövertagandet 1933.

Hur kunde Nazityskland föra krig utan några större oljetillgångar? Hemligheten låg i två kemiska processer som omvandlade den tyska kolen till syntetiskt bränsle. Läs mer i månadens nummer av Teknikhistoria vilken betydelse den syntetiska bränsleindustrin fick för kriget, och hur den senare tillät Sydafrika att göra sig mer energioberoende under apartheideran.

Allsmäktige Ford

670 arbetsmoment kunde utföras av benlösa män.
2637 av enbenta.
2 av armlösa.
715 av enarmade.
10 av blinda.
Av de totalt 7882 arbetsmoment som en T-Ford krävde, kunde alltså 4034 utföras av män som saknade full fysisk förmåga.

Henry Ford gillade att ha koll på detaljerna. I månadens nummer av Teknikhistoria skriver jag om hans kontrollmani, som å ena sidan borgade för hans framgång, och å andra sidan plågade hans omgivning. Den drabbade inte minst sonen Edsel, som Ford försökte forma till sin egen avbild, trots att denne växte upp under helt andra förhållanden.

Mata Hari — en syndabock?

Mata Hari må ha varit en mästare på förförelsekonst, men allting tyder på att hon nu hade gett sig in i ett spel som hon saknade fallenhet för. Att ta emot pengarna av Cramer var riskabelt, för hon hölls redan under uppsikt av flera nationers underrättelsetjänster.

I årets första nummer av Historiskan skriver jag om den mytomspunna dansösen och ”mästerspionen” Mata Hari, som avrättades av fransmännen 1917 för att ha avslöjat militära hemligheter. Lite mer än 100 år efter hennes död pekar mycket på att hon inte alls var den mästerspion hon framställdes som. Hon var tvärtom rätt oduglig — och extremt naiv.

De tidigare hemligstämplade handlingarna från hennes rättegång visar även att bevisföringen mot henne var skral. Hon erkände att hon hade tagit emot pengar av tyskarna vid ett tillfälle 1915, men i övrigt fanns det ingenting som kunde knyta henne till de påstådda brotten, exempelvis det att hon hade orsakat 50 000 fransmäns död på slagfältet.

Spionvärlden är bedräglig, och kanske förblir det verkliga händelseförloppet dolt för oss. Men det är ändå lönt att fråga sig: Blev Mata Hari utsatt för ett politiskt motiverat justitiemord? 1917 var Frankrike nämligen i stort behov av en syndabock för att kunna bortförklara sina motgångar på västfronten…