Jag belönades tidigare i år med Journalistförbundets kreativitetsstipendium i Aten. Befinner mig där just nu och samlar intryck. Och dricker jävligt bra kaffe. Mest imponerad hittills är jag av skulpturerna från den klassiska och hellenistiska tiden. Arkeologiska nationalmuseet bjuder på en hel del.
I praktiken skulle Excalibur göra följande: I den händelse att ryssarna avfyrade sina kärnvapenrobotar skulle amerikanska satelliter snabbt spåra värmen från deras utblås. Omedelbart efteråt skulle USA sända upp Excalibur som ett sorts “pop up-vapen” — ständigt stationerat i rymden vore det nämligen för sårbart. Väl uppe i rymden skulle Excalibur-enheterna låsa in sig på de sovjetiska robotarna, detonera, och skjuta i väg sina röntgenlasrar för att förstöra dem. Allt detta skulle ske inom loppet av tre-fyra minuter.
I månadens nummer av Teknikhistoria skriver jag om Ronald Reagans Star Wars-program, som utgick från idén att ett rymdbaserat missilförsvar skulle kunna undanröja hotet om kärnvapenkrig. Programmet tilläts att sluka många miljarder dollar innan det lades ned 1993. Vad blev det av allting? Följ med och läs om några av de futuristiska tekniker som prövades, och om den slipade kärnvapenfysikern Edward Teller, som sålde in koncept efter koncept som lovade runt men höll tunt.
Ny Teknik återpublicerar en kort artikel jag skrev om grekisk eld förra året. Vi vet fortfarande inte hur bysantinarnas gamla skräckvapen var konstruerat eftersom det var en strängt bevakad militärhemlighet. Men kanske får vi några ledtrådar av historiska författare som Plinius den äldre och Anna Komnena.
Överhuvudtaget blev bränsle till militären en allt viktigare fråga i takt med nazisternas ökande makt i Tyskland. Hitler mindes hur sårbart landet hade varit under det första världskriget utan inhemsk olja. Därför inledde nazistregimen ett storskaligt program för produktion av syntetiskt bränsle efter maktövertagandet 1933.
Hur kunde Nazityskland föra krig utan några större oljetillgångar? Hemligheten låg i två kemiska processer som omvandlade den tyska kolen till syntetiskt bränsle. Läs mer i månadens nummer av Teknikhistoria vilken betydelse den syntetiska bränsleindustrin fick för kriget, och hur den senare tillät Sydafrika att göra sig mer energioberoende under apartheideran.
670 arbetsmoment kunde utföras av benlösa män.
2637 av enbenta.
2 av armlösa.
715 av enarmade.
10 av blinda.
Av de totalt 7882 arbetsmoment som en T-Ford krävde, kunde alltså 4034 utföras av män som saknade full fysisk förmåga.
Henry Ford gillade att ha koll på detaljerna. I månadens nummer av Teknikhistoria skriver jag om hans kontrollmani, som å ena sidan borgade för hans framgång, och å andra sidan plågade hans omgivning. Den drabbade inte minst sonen Edsel, som Ford försökte forma till sin egen avbild, trots att denne växte upp under helt andra förhållanden.
Mata Hari må ha varit en mästare på förförelsekonst, men allting tyder på att hon nu hade gett sig in i ett spel som hon saknade fallenhet för. Att ta emot pengarna av Cramer var riskabelt, för hon hölls redan under uppsikt av flera nationers underrättelsetjänster.
I årets första nummer av Historiskan skriver jag om den mytomspunna dansösen och ”mästerspionen” Mata Hari, som avrättades av fransmännen 1917 för att ha avslöjat militära hemligheter. Lite mer än 100 år efter hennes död pekar mycket på att hon inte alls var den mästerspion hon framställdes som. Hon var tvärtom rätt oduglig — och extremt naiv.
De tidigare hemligstämplade handlingarna från hennes rättegång visar även att bevisföringen mot henne var skral. Hon erkände att hon hade tagit emot pengar av tyskarna vid ett tillfälle 1915, men i övrigt fanns det ingenting som kunde knyta henne till de påstådda brotten, exempelvis det att hon hade orsakat 50 000 fransmäns död på slagfältet.
Spionvärlden är bedräglig, och kanske förblir det verkliga händelseförloppet dolt för oss. Men det är ändå lönt att fråga sig: Blev Mata Hari utsatt för ett politiskt motiverat justitiemord? 1917 var Frankrike nämligen i stort behov av en syndabock för att kunna bortförklara sina motgångar på västfronten…
Vanligtvis får astronauterna reda på sådant i god tid. Då hinner stationen avfyra raketerna och förflytta sig en eller två kilometer högre upp i omloppsbanan. Men nu fanns det ingen tid för det. Med 90 minuters notis kunde de tre astronauterna endast sätta sin tillit till hoppet.
Den 16 juli 2015 krockade nästan den internationella rymdstationen med ett fragment från en gammal rysk vädersatellit. Det kunde ha inneburit tre astronauters död.
Incidenten sätter fingret på ett växande problem som vi förr eller senare måste ta itu med: de ungefär 170 miljoner skrotdelar som cirkulerar i omloppsbana runt vår jord. Vi har numera passerat en kritisk punkt i historien där rymdskroten har börjat föröka sig själv genom nya kollisioner, och det kommer på sikt att göra våra omloppsbanor obrukbara.
Men det finns hopp. Just nu utvecklar bland andra Europeiska rymdorganisationen (Esa) städfarkoster som ska plocka ned stora döda satelliter. Det är nämligen de som utgör det största hotet, eftersom de sprider tusentals nya skrotdelar varje gång de krockar. Läs min artikel i månadens nummer av Allt om Vetenskap för en genomgång av de nya tekniker som prövas just nu.
Hans kidnappare var oförsiktiga. En av dem skröt öppet om hur han hade stulit i 25 års tid. Han talade även med sin kompanjon om tidigare bankrån, och hur han nyligen hade tackat nej till ett jobb eftersom det skulle bli svårt att fly efteråt. Urschel utnyttjade deras pratgladhet. Han hade märkt att det passerade ett flygplan ovanför gården två gånger om dagen, och därför bestämde han sig för att fråga — dock inte alltför uppenbart — vad klockan var varje gång det inträffade. På det viset lyckades han lista ut att flygplanet passerade kvart i tio på förmiddagen, och kvart i sex på eftermiddagen.
Vad passar bättre i vintermörkret än lite spännande läsning om historiska brott? I nummer 2/2018 av Historiska Brott & Mysterier skriver jag om gangstern Machine Gun Kelly och hans vackra fru Kathryn, som 1933 gjorde misstaget att kidnappa en oljemiljonär med alldeles för gott minne…
Även om Franklin hade gift sig med Deborah Read i Philadelphia 1730, förblev han livet ut något av en kåtbock med aptit på andra, yngre kvinnor. Hans kärleksbrev till dessa kunde ibland vara riktigt kreativa. Som när han 1755 skrev till unga Catherine Ray (hon var 24, han 49), och gav henne levnadsråd enligt de fyra räknesätten: Hon borde addera till sin mans framtida förmögenhet, subtrahera alla onödiga kostnader, inte låta det uppstå någon division dem emellan, och multiplikation — ja, hur man multiplicerar sig skulle han gärna vilja lära henne personligen, men det ville hon ju inte tillåta…
Universalgeniet Benjamin Franklin hade många järn i elden. Mest känd blev han kanske för det järn som kunde dra till sig elden från himlen — åskledaren. Men han var också politiker, tryckare, optiker, vänsterprasslare och en hel del annat. Läs mer om hans händelserika liv i årets första nummer av Teknikhistoria.
