Alexander Fleming

Frågar man några av hans biografer, som André Maurois, Lorenz James Ludovici eller W. Howard Hughes, kämpade han oförtrutet för att få sitt penicillin renat under dessa tolv år. Men han misslyckades eftersom han blev motarbetad. Av chefen Sir Almroth Edward Wright, av biokemisterna — av alla i vars makt det stod att förverkliga hans dröm om att rädda liv. Maurois skriver att det ligger något djupt rörande i detta skådespel, att en blyg man med en brinnande tro misslyckas fullständigt med att få andra att se det han ser.

Problemet med allt ovanstående är att det bygger på rena fantasier.

Alexander Fleming upptäckte penicillinet 1928. Sedan hände nästan ingenting på tolv år. Varför tog det egentligen så lång tid innan penicillinet började användas för att rädda liv? Den frågan besvarar jag i månadens nummer av Teknikhistoria, i en stor artikel som handlar om den så kallade ”Flemingmyten” — den snedvridna hjältemyt som började omgärda honom från andra världskrigets slut och framåt.

Flemingmyten förklarar varför många människor än i dag tillskriver honom äran för arbete som andra forskare egentligen har utfört. Fleming försökte själv korrigera missuppfattningarna otaliga gånger genom att påpeka att han endast hade upptäckt penicillinet — att det var andra som utvecklade det till ett läkemedel. Men förgäves. Läs i artikeln hur myten uppstod, och varför det har varit så svårt att slå hål på den.

Dödens rör

En monsterkanon, kraftfull nog att nå Israel eller att skjuta ned satelliter i rymden. Det verkar ha varit målet med Iraks topphemliga Project Babylon. Programmet fick ett abrupt slut 1990 när dess ledare Gerald Bull blev mördad — troligtvis av underrättelseagenter.

Text: Anton Dilber

Han sköts bakifrån medan han låste upp dörren till sin lägenhet. Fem skott. Patrontyp Browning 7.65 millimeter. Grannarna varken såg eller hörde något, så mördarna måste ha använt sig av ljuddämpare.

Mer än så kunde Brysselpolisen inte fastställa den 22 mars 1990, när den kanadensiske artilleriexperten Gerald Bull hittades ihjälskjuten framför sin lägenhet. Det var känt att Bull handlade med vapen, och att han — i enlighet med sitt geschäft — hade en flexibel inställning till lag och moral. Polisen hade dock ingen insyn i hans affärer. Vem hade han hamnat i konflikt med?

För att besvara den frågan behöver vi gå tillbaka några decennier i tiden, till 1960-talet. Då ledde Gerald Bull det militära forskningsprogrammet HARP (High Altitude Research Project), ett samarbete mellan hans hemland Kanada och USA. Programmets långsiktiga mål var att undersöka om det går att skjuta upp satelliter i omloppsbana med stora kanoner. Bull var besatt av den idén, och det skulle han förbli ända fram till sin död.

Gerald Bull (vänster) visar HARP:s rymdkanon för Kanadas premiärminister Jean Lesage. Bild från 1965. Foto: Montreal Star

HARP gjorde framsteg, och 1966 lyckades Bull sätta nytt höjdrekord genom att skjuta upp en projektil 180 kilometer över jorden. Men året därpå ströps plötsligt all finansiering. Vietnamkriget hade försämrat relationen mellan Kanada och USA, och Pentagon hade förlorat intresset för Bulls monsterkanoner till förmån för missiler.

Bull blev förbannad över att HARP lades ned, men han vägrade ge upp. Han grundade ett eget bolag, Space Research Corporation, och resonerade att han i stället skulle kunna realisera sin dröm på egen hand. Först var han dock tvungen att skaffa sig pengar. Det kunde han göra genom att kommersialisera den kunskap han hade i sitt huvud. Som expert på ballistik, läran om avfyrade projektilers rörelse i luften, kunde han utveckla vapen som världens militärer hade nytta av.

Ett sådant blev hans haubits, GC-45. Den hade längre räckvidd och större träffsäkerhet än motsvarande artilleripjäser hos både NATO och Warszawapakten. Under 1970-talet blev apartheidregimen i Sydafrika en av GC-45:ans första köpare. Affären var egentligen illegal på grund av omvärldens handelssanktioner mot Sydafrika, men Bull lyckades genomföra den bakom kulisserna med hjälp från CIA. Det låg nämligen i CIA:s intresse att hjälpa Sydafrika i dess pågående krig mot vänstergrupperingar i Angola.

Bull blev rikligt belönad för sin insats: pengarna rullade in, och hans inflytelserika vänner ombesörjde att han fick bli amerikansk medborgare. Men 1976 vände hans lycka. Dels ville USA:s nye president Jimmy Carter ta itu med den illegala vapenhandeln. Dels hade Bull gjort misstaget att inte ge vapenhandlaren Jack Frost någon ersättning för Sydafrikaaffären, trots att denne hade satt honom i förbindelse med regimen från första början. Frost hämnades genom att läcka information om köpet, och snart började snaran kring Bulls hals att dras åt. Han hoppades att hans CIA-kontakter skulle hjälpa honom att undgå bestraffning, men tvärtom blev han i stället utsedd till syndabock och fick avtjäna sex månader i fängelse.

Den behandlingen skulle han aldrig glömma. Han såg den som ett svek och avsvor sig allt samarbete med USA. Han flyttade till Bryssel, vapenhandelns Mecka. Genom en annan vapenhandlare, Sarkis Soghanalian, fick han under början av 1980-talet kontakt med Iraks diktator Saddam Hussein, som nyligen hade inlett ett krig mot Iran med västmakternas hemliga stöd.

Bull och Hussein kom bra överens. I utbyte mot att Bull sålde sin GC-45 till honom och förbättrade räckvidden på hans SCUD-missiler, erbjöd Hussein honom även 25 miljoner dollar för att konstruera den rymdkanon han så länge hade drömt om. Programmet fick namnet Project Babylon och inleddes 1988. Redan 1989 stod en mindre prototyp, Baby Babylon, färdig på Jabal Hamrin-berget 145 kilometer norr om Bagdad. Den slutliga versionen, Big Babylon, skulle väga nästan 2000 ton och ha ett 156 meter långt eldrör.

Två sammanfogade delar av Big Babylons eldrör. De tillverkades av företaget Sheffield Forgemasters och beslagtogs av den brittiska tullen kort efter mordet på Gerald Bull. Foto: Geni/Wikimedia

Vad ville Saddam Hussein med dessa kanoner? Enligt den avhoppade ministern Hussein Kamel al-Majid var syftet tudelat. Dels skulle de med sin långa räckvidd kunna hota fiender som Israel och Iran med kemiska, biologiska och nukleära vapen. Dels skulle Big Babylon kunna användas som antisatellitvapen genom att riktas mot rymden.

Oavsett vilket agerade någon kvickt för att undanröja Bull. Huvudmisstänkta är fortfarande den israeliska säkerhetstjänsten Mossad och Irans dåvarande motsvarighet, Vevak. Troligtvis upplevdes inte bara Babylon-kanonerna som ett hot; Bulls arbete med SCUD-missilerna var minst lika farligt.

Kanske blir de exakta omständigheterna kring hans död aldrig kända. Kvar i dag finns endast lösa spekulationer, några “erkännanden” från underrättelsekretsar som inte kan bekräftas, och fysiska kvarlevor av en dröm han aldrig fick realisera. Bland annat står två delar av Big Babylons enorma eldrör utställda på Royal Armouries i Storbritannien.

De flesta andra delar förstördes, tillsammans med prototypen Baby Babylon, av FN-inspektörer efter Gulfkriget 1991.

* * *

FAKTARUTOR

Baby Babylon
Kaliber: 350 millimeter.
Eldrör: 46 meter.
Vikt: 102 ton.
Uppskattad räckvidd: 750 kilometer.

Big Babylon
Kaliber: 1000 millimeter.
Eldrör: 156 meter.
Vikt: 2100 ton.
Uppskattad räckvidd: 1000 kilometer med en 600-kilosprojektil, eller samma räckvidd med en raketdriven projektil på 2000 kilo.

* * *

Artikeln publicerades i Teknikhistoria 5/2018

Copyright Anton Dilber

Mata Hari — mästerspion eller syndabock?

1917 gick Mata Hari till historien som en kallblodig mästerspion när hon avrättades av fransmännen mitt under ett brinnande världskrig. Men 100 år senare verkar det snarare som att hon utnyttjades som syndabock i en tid då Frankrike behövde bortförklara sina krigsförluster.

Text: Anton Dilber

Paris. — Mata-Hari, den holländska dansösen och äventyrerskan, som två månader tidigare befanns skyldig för spionage, arkebuserades här … Mme. Mata-Hari, känd sedan länge som en väldigt attraktiv kvinna med ett romansfyllt förflutet, anklagades för att ha förmedlat hemligheten om ententens nya hemliga vapen, ‘stridsvagnen’, till tyskarna…

Dagarna efter den 15 oktober 1917 stod det i tidningar världen över att fransmännen hade avrättat den berömda artisten Mata Hari för spionage. Det sades bland annat att hon hade avslöjat hemligheten om stridsvagnen, och att hon hade orsakat 50 000 fransmäns död på slagfältet. En av hennes åklagare, André Mornet, hade rentav hävdat att hon var “kanske århundradets största kvinnliga spion”.

Rättsdokumenten hemligstämplades i 100 år, men arkivet har stundvis öppnats för utvalda personer under de senaste decennierna. Märkligt nog visar dokumenten att bevisföringen mot Mata Hari var skral. Man kunde konstatera att hon vid ett tillfälle hade tagit emot pengar av tyskarna, men det fanns ingenting som knöt henne till de specifika åtalspunkterna. Därmed skulle man kunna fråga sig följande: Utnyttjades Mata Hari som syndabock i en tid då Frankrike behövde bortförklara sina motgångar i kriget?

Mata Hari 1910.

Mata Hari, eller Margaretha Zelle som hon egentligen hette, inledde sin karriär som dansös i Paris 1905. Då var hon 29 år, vilket kan betraktas som en ovanligt sen debut. Men det fanns två goda skäl till att hon valt denna bana. Det första var att hon hade flytt från ett turbulent äktenskap, vilket i praktiken hade förvandlat henne till en mindre respektabel kvinna i omgivningens ögon. Det gjorde det bekvämt att anta en ny identitet som den mystiska Mata Hari från Fjärran Östern, vars ursprung var oklart.

Det andra skälet var att hon hade hittat en unik nisch som hon kunde slå mynt av. Under början av 1900-talet var orientalismen högsta mode i Europa, och Margaretha hade tidigare bott i Holländska Ostindien (dagens Indonesien) med sin make. Där hade hon kommit i kontakt med lokala danser som hon nu kunde imitera. Dessa gjorde hon mer kittlande genom att gradvis klä av sig på scenen tills hon nästan var helt naken.

Det var banbrytande för tiden — och egentligen olagligt. Men hon lyckades kringgå obscenitetslagarna genom att marknadsföra sin dans som kultur. Hon förklarade noggrant inför varje föreställning att det rörde sig om heliga tempeldanser från Orienten som symboliserade skapelse, fruktbarhet, förstörelse och andra teman inom hinduismen.

Mata Hari slog igenom stort. Snart turnerade hon över hela Europa och levde ett flärdfullt liv präglat av femstjärniga hotell, dyra designerkläder och umgänge i de mest exklusiva kretsarna. Vid sidan av dansen drygade hon stundtals ut inkomsterna genom att arbeta som lyxprostituerad. Hon hade också generösa älskare — militärer, aristokrater, diplomater och rika affärsmän — över hela Europa. Det utgjorde egentligen inget problem fram till 1914. Men sedan bröt det stora världskriget ut, och då betraktades det av naturliga skäl som misstänksamt att Mata Hari reste fritt över nationsgränserna och låg med politiker och militärer från stridande sidor.

Mata Hari vid travbanan i dyrbar hermelinpäls på höjden av sin karriär.

När kriget inleddes hade Mata Haris danskarriär redan varit på nedgång i flera år. 1914 var hon medelålders och hade lagt på sig vikt, och i Nederländerna — hemlandet som hon återvände till efter krigsutbrottet — var intresset för henne svalt. Om det var pengabrist, naivitet eller avsaknaden av spänning som 1915 fick henne att ta emot pengar av Carl H Cramer, den tyske konsulen i Amsterdam, är ovisst. Men hon mottog i alla fall 20 000 francs, ungefär en halv miljon kronor i dag, för att åka till Paris och spionera. Senare, under sin rättegång, hävdade hon att hon endast tog emot dessa pengar för att kompensera sig själv för några kläder och smycken som tyskarna hade beslagtagit 1914.

Mata Hari må ha varit en mästare på förförelsekonst, men allting tyder på att hon nu hade gett sig in i ett spel som hon saknade fallenhet för. Att ta emot pengarna från Cramer var riskabelt, för hon hölls redan under uppsikt av flera nationers underrättelsetjänster. När hon väl anlände till Paris skuggades hon i sex månader av franska agenter som öppnade hennes post, avlyssnade hennes telefonsamtal och antecknade vilka personer hon mötte. I detta skede kunde agenterna dock inte påvisa några oegentligheter.

År 1916 kontaktades hon plötsligt av den franske underrättelsechefen Georges Ladoux. Denne erbjöd henne den enorma summan en miljon francs för att förföra högt uppsatta tyska militärer. Pengarna skulle hon få först efteråt, när hon hade fått tag i värdefull information. Även det gick Mata Hari med på.

Sannolikt gillrade Ladoux en fälla. Han skickade Mata Hari till Madrid för att där invänta vidare instruktioner. På väg till Madrid greps och förhördes hon av brittiska säkerhetsunderrättelsetjänsten MI5, som misstänkte henne för att vara en tysk spion med namnet Clara Bendix. Mata Hari blev nervös under förhöret och erkände för britterna att hon spionerade för fransmännen och Ladoux, varpå britterna telegraferade till Ladoux för att få bekräftelse. Han svarade: “Förstår ingenting. Återsänd Mata Hari till Spanien.” Britterna summerade senare situationen i ett internt dokument på följande vis: ”Ladoux misstänker henne för att vara en tysk spion och han har låtsats anställa henne för att utreda saken närmare.”

Mata Hari återvände till Madrid och bestämde sig där på egen hand för att förföra den tyske militärattachén Arnold Kalle. Här gjorde hon flera misstag som en “mästerspion” aldrig skulle ha gjort. Hon talade exempelvis öppet med en fransk officer som hon låg med om sina förförelseplaner. Inte nog med det: när hon skulle meddela Ladoux sina underrättelser skickade hon brev till honom med vanlig post.

När hon väl träffade Arnold Kalle är det sannolikt att denne redan var medveten om att hon spionerade för Frankrike. Han gav henne endast värdelös information som hon därefter vidarebefordrade till Ladoux — återigen i vanliga brev. Ladoux svarade henne aldrig.

När Mata Hari till slut återvände till Paris för att inkassera sin belöning kunde hon inte få tag i Ladoux. Kort därefter, i februari 1917, greps hon av polisen för spionage och kastades i kvinnofängelset Saint-Lazare. Där hölls hon i fem månader bland loppor, löss och råttor, tills hon till slut bröt ihop och erkände att hon hade tagit emot pengar av tyskarna 1915.

Mata Hari greps av fransk polis den 13 februari 1917.

I den efterföljande rättegången vilade bevisföringen mot Mata Hari framför allt på tre ben: att hon hade tagit emot pengar av tyskarna, att hon, enligt Ladoux, omnämnts i meddelanden som Arnold Kalle hade skickat från Madrid till Berlin och att hon var en dålig människa. Rätten gick igenom hela hennes historia som visade att hon under många år hade fört ett promiskuöst leverne och prostituerat sig. Enligt logiken måste hon därmed vara skyldig.

Det menade åtminstone åklagare Bouchardon, som tecknade hennes karaktär på följande vis: ”Kattliknande, smidig och artificiell, van att vadslå om vad som helst utan skrupler, utan medkänsla, ständigt redo att sluka förmögenheter, för att sedan lämna sina ruinerade älskare att skjuta sig för pannan. Hon är en född spion.”

Inga av detta bevisade dock att Mata Hari hade åsamkat all den skada hon åtalades för. Men rätten verkade ointresserad av sådana frågor. Hon befanns skyldig på samtliga åtalspunkter och dömdes till döden.

Var Mata Haris dom ett politiskt motiverat justitiemord? 1917 var den franska stridsmoralen usel. På västfronten hade nästan hälften av de franska divisionerna gjort myteri efter enorma förluster. Det kan ha varit bekvämt i ett sådant läge att lägga skulden på någon annan än det franska överkommandot — till exempel en spion. Och Mata Hari utgjorde en perfekt syndabock.

För det första var hon utlänning. För det andra var hon en tacksam måltavla under den självuppoffrande och moralistiska yra som krigsnationerna präglades av under kriget. I en tid då familjer levde knapert på ransoner och skickade sina söner i fält för att dö, vältrade sig Mata Hari i lyx med sina internationella älskare och festade som om det fortfarande var 1905. Åtminstone var det den bilden hennes åklagare presenterade under rättegången.

Spionvärlden är bedräglig och därför förblir kanske det verkliga händelseförloppet dolt för oss. Men följande är åtminstone säkert: någon mästerspion var Mata Hari inte. Det är fastställt att hon tog emot pengar av tyskarna 1915, men det finns inga bevis för att hon någonsin orsakade Frankrike någon skada. Kanske summerade Mata Haris advokat, Édouard Clunet, därför fallet bäst när han en tid senare sade: ”Mata Hari var inte oskyldig, men hon var inte så pass skyldig att hon förtjänade att dömas till döden.”

***

Artikeln publicerades i Historiskan 1/2018

Copyright Anton Dilber

Star Wars-programmet

I praktiken skulle Excalibur göra följande: I den händelse att ryssarna avfyrade sina kärnvapenrobotar skulle amerikanska satelliter snabbt spåra värmen från deras utblås. Omedelbart efteråt skulle USA sända upp Excalibur som ett sorts “pop up-vapen” — ständigt stationerat i rymden vore det nämligen för sårbart. Väl uppe i rymden skulle Excalibur-enheterna låsa in sig på de sovjetiska robotarna, detonera, och skjuta i väg sina röntgenlasrar för att förstöra dem. Allt detta skulle ske inom loppet av tre-fyra minuter.

I månadens nummer av Teknikhistoria skriver jag om Ronald Reagans Star Wars-program, som utgick från idén att ett rymdbaserat missilförsvar skulle kunna undanröja hotet om kärnvapenkrig. Programmet tilläts att sluka många miljarder dollar innan det lades ned 1993. Vad blev det av allting? Följ med och läs om några av de futuristiska tekniker som prövades, och om den slipade kärnvapenfysikern Edward Teller, som sålde in koncept efter koncept som lovade runt men höll tunt.