Dödens rör

En monsterkanon, kraftfull nog att nå Israel eller att skjuta ned satelliter i rymden. Det verkar ha varit målet med Iraks topphemliga Project Babylon. Programmet fick ett abrupt slut 1990 när dess ledare Gerald Bull blev mördad — troligtvis av underrättelseagenter.

Text: Anton Dilber

Han sköts bakifrån medan han låste upp dörren till sin lägenhet. Fem skott. Patrontyp Browning 7.65 millimeter. Grannarna varken såg eller hörde något, så mördarna måste ha använt sig av ljuddämpare.

Mer än så kunde Brysselpolisen inte fastställa den 22 mars 1990, när den kanadensiske artilleriexperten Gerald Bull hittades ihjälskjuten framför sin lägenhet. Det var känt att Bull handlade med vapen, och att han — i enlighet med sitt geschäft — hade en flexibel inställning till lag och moral. Polisen hade dock ingen insyn i hans affärer. Vem hade han hamnat i konflikt med?

För att besvara den frågan behöver vi gå tillbaka några decennier i tiden, till 1960-talet. Då ledde Gerald Bull det militära forskningsprogrammet HARP (High Altitude Research Project), ett samarbete mellan hans hemland Kanada och USA. Programmets långsiktiga mål var att undersöka om det går att skjuta upp satelliter i omloppsbana med stora kanoner. Bull var besatt av den idén, och det skulle han förbli ända fram till sin död.

Gerald Bull (vänster) visar HARP:s rymdkanon för Kanadas premiärminister Jean Lesage. Bild från 1965. Foto: Montreal Star

HARP gjorde framsteg, och 1966 lyckades Bull sätta nytt höjdrekord genom att skjuta upp en projektil 180 kilometer över jorden. Men året därpå ströps plötsligt all finansiering. Vietnamkriget hade försämrat relationen mellan Kanada och USA, och Pentagon hade förlorat intresset för Bulls monsterkanoner till förmån för missiler.

Bull blev förbannad över att HARP lades ned, men han vägrade ge upp. Han grundade ett eget bolag, Space Research Corporation, och resonerade att han i stället skulle kunna realisera sin dröm på egen hand. Först var han dock tvungen att skaffa sig pengar. Det kunde han göra genom att kommersialisera den kunskap han hade i sitt huvud. Som expert på ballistik, läran om avfyrade projektilers rörelse i luften, kunde han utveckla vapen som världens militärer hade nytta av.

Ett sådant blev hans haubits, GC-45. Den hade längre räckvidd och större träffsäkerhet än motsvarande artilleripjäser hos både NATO och Warszawapakten. Under 1970-talet blev apartheidregimen i Sydafrika en av GC-45:ans första köpare. Affären var egentligen illegal på grund av omvärldens handelssanktioner mot Sydafrika, men Bull lyckades genomföra den bakom kulisserna med hjälp från CIA. Det låg nämligen i CIA:s intresse att hjälpa Sydafrika i dess pågående krig mot vänstergrupperingar i Angola.

Bull blev rikligt belönad för sin insats: pengarna rullade in, och hans inflytelserika vänner ombesörjde att han fick bli amerikansk medborgare. Men 1976 vände hans lycka. Dels ville USA:s nye president Jimmy Carter ta itu med den illegala vapenhandeln. Dels hade Bull gjort misstaget att inte ge vapenhandlaren Jack Frost någon ersättning för Sydafrikaaffären, trots att denne hade satt honom i förbindelse med regimen från första början. Frost hämnades genom att läcka information om köpet, och snart började snaran kring Bulls hals att dras åt. Han hoppades att hans CIA-kontakter skulle hjälpa honom att undgå bestraffning, men tvärtom blev han i stället utsedd till syndabock och fick avtjäna sex månader i fängelse.

Den behandlingen skulle han aldrig glömma. Han såg den som ett svek och avsvor sig allt samarbete med USA. Han flyttade till Bryssel, vapenhandelns Mecka. Genom en annan vapenhandlare, Sarkis Soghanalian, fick han under början av 1980-talet kontakt med Iraks diktator Saddam Hussein, som nyligen hade inlett ett krig mot Iran med västmakternas hemliga stöd.

Bull och Hussein kom bra överens. I utbyte mot att Bull sålde sin GC-45 till honom och förbättrade räckvidden på hans SCUD-missiler, erbjöd Hussein honom även 25 miljoner dollar för att konstruera den rymdkanon han så länge hade drömt om. Programmet fick namnet Project Babylon och inleddes 1988. Redan 1989 stod en mindre prototyp, Baby Babylon, färdig på Jabal Hamrin-berget 145 kilometer norr om Bagdad. Den slutliga versionen, Big Babylon, skulle väga nästan 2000 ton och ha ett 156 meter långt eldrör.

Två sammanfogade delar av Big Babylons eldrör. De tillverkades av företaget Sheffield Forgemasters och beslagtogs av den brittiska tullen kort efter mordet på Gerald Bull. Foto: Geni/Wikimedia

Vad ville Saddam Hussein med dessa kanoner? Enligt den avhoppade ministern Hussein Kamel al-Majid var syftet tudelat. Dels skulle de med sin långa räckvidd kunna hota fiender som Israel och Iran med kemiska, biologiska och nukleära vapen. Dels skulle Big Babylon kunna användas som antisatellitvapen genom att riktas mot rymden.

Oavsett vilket agerade någon kvickt för att undanröja Bull. Huvudmisstänkta är fortfarande den israeliska säkerhetstjänsten Mossad och Irans dåvarande motsvarighet, Vevak. Troligtvis upplevdes inte bara Babylon-kanonerna som ett hot; Bulls arbete med SCUD-missilerna var minst lika farligt.

Kanske blir de exakta omständigheterna kring hans död aldrig kända. Kvar i dag finns endast lösa spekulationer, några “erkännanden” från underrättelsekretsar som inte kan bekräftas, och fysiska kvarlevor av en dröm han aldrig fick realisera. Bland annat står två delar av Big Babylons enorma eldrör utställda på Royal Armouries i Storbritannien.

De flesta andra delar förstördes, tillsammans med prototypen Baby Babylon, av FN-inspektörer efter Gulfkriget 1991.

* * *

FAKTARUTOR

Baby Babylon
Kaliber: 350 millimeter.
Eldrör: 46 meter.
Vikt: 102 ton.
Uppskattad räckvidd: 750 kilometer.

Big Babylon
Kaliber: 1000 millimeter.
Eldrör: 156 meter.
Vikt: 2100 ton.
Uppskattad räckvidd: 1000 kilometer med en 600-kilosprojektil, eller samma räckvidd med en raketdriven projektil på 2000 kilo.

* * *

Artikeln publicerades i Teknikhistoria 5/2018

Copyright Anton Dilber

Mata Hari — mästerspion eller syndabock?

1917 gick Mata Hari till historien som en kallblodig mästerspion när hon avrättades av fransmännen mitt under ett brinnande världskrig. Men 100 år senare verkar det snarare som att hon utnyttjades som syndabock i en tid då Frankrike behövde bortförklara sina krigsförluster.

Text: Anton Dilber

Paris. — Mata-Hari, den holländska dansösen och äventyrerskan, som två månader tidigare befanns skyldig för spionage, arkebuserades här … Mme. Mata-Hari, känd sedan länge som en väldigt attraktiv kvinna med ett romansfyllt förflutet, anklagades för att ha förmedlat hemligheten om ententens nya hemliga vapen, ‘stridsvagnen’, till tyskarna…

Dagarna efter den 15 oktober 1917 stod det i tidningar världen över att fransmännen hade avrättat den berömda artisten Mata Hari för spionage. Det sades bland annat att hon hade avslöjat hemligheten om stridsvagnen, och att hon hade orsakat 50 000 fransmäns död på slagfältet. En av hennes åklagare, André Mornet, hade rentav hävdat att hon var “kanske århundradets största kvinnliga spion”.

Rättsdokumenten hemligstämplades i 100 år, men arkivet har stundvis öppnats för utvalda personer under de senaste decennierna. Märkligt nog visar dokumenten att bevisföringen mot Mata Hari var skral. Man kunde konstatera att hon vid ett tillfälle hade tagit emot pengar av tyskarna, men det fanns ingenting som knöt henne till de specifika åtalspunkterna. Därmed skulle man kunna fråga sig följande: Utnyttjades Mata Hari som syndabock i en tid då Frankrike behövde bortförklara sina motgångar i kriget?

Mata Hari 1910.

Mata Hari, eller Margaretha Zelle som hon egentligen hette, inledde sin karriär som dansös i Paris 1905. Då var hon 29 år, vilket kan betraktas som en ovanligt sen debut. Men det fanns två goda skäl till att hon valt denna bana. Det första var att hon hade flytt från ett turbulent äktenskap, vilket i praktiken hade förvandlat henne till en mindre respektabel kvinna i omgivningens ögon. Det gjorde det bekvämt att anta en ny identitet som den mystiska Mata Hari från Fjärran Östern, vars ursprung var oklart.

Det andra skälet var att hon hade hittat en unik nisch som hon kunde slå mynt av. Under början av 1900-talet var orientalismen högsta mode i Europa, och Margaretha hade tidigare bott i Holländska Ostindien (dagens Indonesien) med sin make. Där hade hon kommit i kontakt med lokala danser som hon nu kunde imitera. Dessa gjorde hon mer kittlande genom att gradvis klä av sig på scenen tills hon nästan var helt naken.

Det var banbrytande för tiden — och egentligen olagligt. Men hon lyckades kringgå obscenitetslagarna genom att marknadsföra sin dans som kultur. Hon förklarade noggrant inför varje föreställning att det rörde sig om heliga tempeldanser från Orienten som symboliserade skapelse, fruktbarhet, förstörelse och andra teman inom hinduismen.

Mata Hari slog igenom stort. Snart turnerade hon över hela Europa och levde ett flärdfullt liv präglat av femstjärniga hotell, dyra designerkläder och umgänge i de mest exklusiva kretsarna. Vid sidan av dansen drygade hon stundtals ut inkomsterna genom att arbeta som lyxprostituerad. Hon hade också generösa älskare — militärer, aristokrater, diplomater och rika affärsmän — över hela Europa. Det utgjorde egentligen inget problem fram till 1914. Men sedan bröt det stora världskriget ut, och då betraktades det av naturliga skäl som misstänksamt att Mata Hari reste fritt över nationsgränserna och låg med politiker och militärer från stridande sidor.

Mata Hari vid travbanan i dyrbar hermelinpäls på höjden av sin karriär.

När kriget inleddes hade Mata Haris danskarriär redan varit på nedgång i flera år. 1914 var hon medelålders och hade lagt på sig vikt, och i Nederländerna — hemlandet som hon återvände till efter krigsutbrottet — var intresset för henne svalt. Om det var pengabrist, naivitet eller avsaknaden av spänning som 1915 fick henne att ta emot pengar av Carl H Cramer, den tyske konsulen i Amsterdam, är ovisst. Men hon mottog i alla fall 20 000 francs, ungefär en halv miljon kronor i dag, för att åka till Paris och spionera. Senare, under sin rättegång, hävdade hon att hon endast tog emot dessa pengar för att kompensera sig själv för några kläder och smycken som tyskarna hade beslagtagit 1914.

Mata Hari må ha varit en mästare på förförelsekonst, men allting tyder på att hon nu hade gett sig in i ett spel som hon saknade fallenhet för. Att ta emot pengarna från Cramer var riskabelt, för hon hölls redan under uppsikt av flera nationers underrättelsetjänster. När hon väl anlände till Paris skuggades hon i sex månader av franska agenter som öppnade hennes post, avlyssnade hennes telefonsamtal och antecknade vilka personer hon mötte. I detta skede kunde agenterna dock inte påvisa några oegentligheter.

År 1916 kontaktades hon plötsligt av den franske underrättelsechefen Georges Ladoux. Denne erbjöd henne den enorma summan en miljon francs för att förföra högt uppsatta tyska militärer. Pengarna skulle hon få först efteråt, när hon hade fått tag i värdefull information. Även det gick Mata Hari med på.

Sannolikt gillrade Ladoux en fälla. Han skickade Mata Hari till Madrid för att där invänta vidare instruktioner. På väg till Madrid greps och förhördes hon av brittiska säkerhetsunderrättelsetjänsten MI5, som misstänkte henne för att vara en tysk spion med namnet Clara Bendix. Mata Hari blev nervös under förhöret och erkände för britterna att hon spionerade för fransmännen och Ladoux, varpå britterna telegraferade till Ladoux för att få bekräftelse. Han svarade: “Förstår ingenting. Återsänd Mata Hari till Spanien.” Britterna summerade senare situationen i ett internt dokument på följande vis: ”Ladoux misstänker henne för att vara en tysk spion och han har låtsats anställa henne för att utreda saken närmare.”

Mata Hari återvände till Madrid och bestämde sig där på egen hand för att förföra den tyske militärattachén Arnold Kalle. Här gjorde hon flera misstag som en “mästerspion” aldrig skulle ha gjort. Hon talade exempelvis öppet med en fransk officer som hon låg med om sina förförelseplaner. Inte nog med det: när hon skulle meddela Ladoux sina underrättelser skickade hon brev till honom med vanlig post.

När hon väl träffade Arnold Kalle är det sannolikt att denne redan var medveten om att hon spionerade för Frankrike. Han gav henne endast värdelös information som hon därefter vidarebefordrade till Ladoux — återigen i vanliga brev. Ladoux svarade henne aldrig.

När Mata Hari till slut återvände till Paris för att inkassera sin belöning kunde hon inte få tag i Ladoux. Kort därefter, i februari 1917, greps hon av polisen för spionage och kastades i kvinnofängelset Saint-Lazare. Där hölls hon i fem månader bland loppor, löss och råttor, tills hon till slut bröt ihop och erkände att hon hade tagit emot pengar av tyskarna 1915.

Mata Hari greps av fransk polis den 13 februari 1917.

I den efterföljande rättegången vilade bevisföringen mot Mata Hari framför allt på tre ben: att hon hade tagit emot pengar av tyskarna, att hon, enligt Ladoux, omnämnts i meddelanden som Arnold Kalle hade skickat från Madrid till Berlin och att hon var en dålig människa. Rätten gick igenom hela hennes historia som visade att hon under många år hade fört ett promiskuöst leverne och prostituerat sig. Enligt logiken måste hon därmed vara skyldig.

Det menade åtminstone åklagare Bouchardon, som tecknade hennes karaktär på följande vis: ”Kattliknande, smidig och artificiell, van att vadslå om vad som helst utan skrupler, utan medkänsla, ständigt redo att sluka förmögenheter, för att sedan lämna sina ruinerade älskare att skjuta sig för pannan. Hon är en född spion.”

Inga av detta bevisade dock att Mata Hari hade åsamkat all den skada hon åtalades för. Men rätten verkade ointresserad av sådana frågor. Hon befanns skyldig på samtliga åtalspunkter och dömdes till döden.

Var Mata Haris dom ett politiskt motiverat justitiemord? 1917 var den franska stridsmoralen usel. På västfronten hade nästan hälften av de franska divisionerna gjort myteri efter enorma förluster. Det kan ha varit bekvämt i ett sådant läge att lägga skulden på någon annan än det franska överkommandot — till exempel en spion. Och Mata Hari utgjorde en perfekt syndabock.

För det första var hon utlänning. För det andra var hon en tacksam måltavla under den självuppoffrande och moralistiska yra som krigsnationerna präglades av under kriget. I en tid då familjer levde knapert på ransoner och skickade sina söner i fält för att dö, vältrade sig Mata Hari i lyx med sina internationella älskare och festade som om det fortfarande var 1905. Åtminstone var det den bilden hennes åklagare presenterade under rättegången.

Spionvärlden är bedräglig och därför förblir kanske det verkliga händelseförloppet dolt för oss. Men följande är åtminstone säkert: någon mästerspion var Mata Hari inte. Det är fastställt att hon tog emot pengar av tyskarna 1915, men det finns inga bevis för att hon någonsin orsakade Frankrike någon skada. Kanske summerade Mata Haris advokat, Édouard Clunet, därför fallet bäst när han en tid senare sade: ”Mata Hari var inte oskyldig, men hon var inte så pass skyldig att hon förtjänade att dömas till döden.”

***

Artikeln publicerades i Historiskan 1/2018

Copyright Anton Dilber

Gruvbrytning i rymden

Det kan låta som science fiction – att bedriva gruvdrift i rymden. Men på flera av de jordnära och inte så svår­åtkomliga asteroiderna finns många värdefulla ämnen. En enda asteroid kan vara värd många gånger mer än något av världens högst värderade företag. Men till att börja med är det vatten som lockar. Rymd­vatten är nämligen värt mer än guld per kg räknat. Och det finns hur mycket som helst. Rymdgruvbolagens entusiastiska företrädare förutspår en lysande framtid för människan, en ny kolonisering men utan förtryck av ursprungsbefolkningar.

Text Anton Dilber Bild Nasa, Esa, IBL m fl

De asteroider vi kommer att bedriva gruvdrift på innehåller rikedomar i en omfattning som är svår att förstå, med värden som får Ostindiska kompaniet att framstå som en dvärg i jämförelse.

Peter Marquez är vd för Planetary Resources, ett av flera rymdgruvbolag som har uppstått under senare år. När man ser honom tala ger han ett lågmält och kontrollerat intryck, men hans ord bär på svindlande löften. Förutsatt att det är det holländska Ostindiska kompaniet han syftar på i sin jämförelse, så talar han om historiens högst värderade bolag. Justerat för inflation var Ostindiska kompaniet värt 7,4 biljoner dollar under sin storhetstid. Det är ungefär tio gånger så mycket som Apple värderas till idag.

När asteroiden 2011 UW158 passerade jorden för två år sedan beräknade Planetary Resources att bara dess platinainnehåll var värt 5,4 biljoner dollar. Det blir ungefär sju hela Apple, i en enda asteroid.

Fram tills nyligen har dessa rikedomar befunnit sig bortom vår räckvidd. Men det har hänt mycket under det senaste decenniet. Rymdsonder som Nasas Near Shoemaker, Japans Hayabusa och Esas Rosetta har ökat vår kunskap om asteroiders och kometers sammansättning. Samtidigt har tekniken blivit mer avancerad. Därför tror optimistiska bedömare från rymdgruvbranschen att vi kommer att utvinna resurser från asteroiderna redan om 10–15 år.

Peter Marquez går ännu längre och hävdar att vi står på randen till en ny era. I ett pressmeddelande daterat den 16 november 2016 jämför han företagets första rymdsond, A3R, som numera befinner sig i omloppsbana runt jorden, med prins Henrik Sjöfararens påbörjade utforskning av Atlanten år 1415. Då utlöstes upptäckarandan av profithunger – och följden blev att hela Europa drogs in i en massiv koloniseringsvåg som förändrade hela världen.

600 år senare ser Marquez samma sak hända igen. De senaste årens tekniska framsteg har möjliggjort samma profithunger att väckas till liv igen – denna gång i rymden – och därför kommer koloniseringen av rymden nu att accelerera.

UNDER LUXEMBURGS BESKYDD
Den händelse som fick Peter Marquez att elda upp sig så inträffade några dagar tidigare, den 11 november 2016. Då stiftade Luxemburg en ny lag som säger att privata företag har rätt att äga de fyndigheter de bryter i yttre rymden. Det kanske kan tyckas vara en småsak, men fram tills nyligen var det ingen självklarhet att privata företag har rätt till någonting utanför jorden.

1967 slöts Rymdfördraget, ett avtal mellan na­tionalstater som framför allt reglerade vad USA och Sovjetunionen hade rätt att göra i rymden. Då kom parterna överens om att ingen stat har rätt att militarisera eller göra territoriella anspråk i rymden. Rymdfördraget ger dock ingen vägledning när det gäller kommersiella anspråk. Av den anledningen har privata företag inte kunnat vara säkra på att det de i framtiden ämnar utvinna i yttre rymden verkligen tillhör dem.

Luxemburg satsar på att bli rymdgruvbranschens Silicon Val­ley. Här ser vi vice premiärminister Étienne Schneider (mit­ten) och Planetary Resources direktör Chris Lewicki (höger). Bild: Business Wire

Nu har alltså den privata äganderätten i rymden kodifierats. Luxemburg var visserligen inte först – 2015 signerade president Obama en liknande lag i USA. Men för företag som Planetary Resources betyder det mer att Luxemburg antar en sådan lag. Det enkla svaret är skatt. Luxemburg har förmån­liga skatteupplägg som tillåter multinationella bolag att flytta pengar ut och in i landet mot un­gefär en procent i avgift. Det är ett system som de största bolagen redan idag använder för att få ned skatten, och rymdgruvbolagen planerar antagli­gen att göra likadant. Det vittnar inte minst deras nyanlagda filialer i Luxemburg om.

VATTEN ÄR DET NYA GULDET
Rymdgruvbolagen har en sak gemensam och det är att de i första hand är intresserade av ett ämne som redan finns i rikliga mängder på jorden: vatten. Vatten som finns i rymden är mer värt än vad guld är på jorden idag. Vi kan dricka det, det kan skydda oss från strålning, och om vi använder dess två beståndsdelar syre och väte kan vi andas och framställa raketbränsle. Men det är mycket dyrt att skicka upp vatten från jorden till rymden. För Nasa kostade varje kg ungefär 180 000 kronor med den numera pensionerade rymdskytteln. Om ett privat företag genomför uppdraget idag kan man få ned kostnaden till ungefär hälften, vilket även det är smärtsamt dyrt. Med andra ord är det klokt att skjuta upp så lite vatten från jorden som möjligt.

Lyckligtvis finns det enorma mängder vatten i rymden. Typ C­-asteroider – det vill säga kolhalti­ga asteroider – innehåller rikliga mängder vatten. Faktum är att kolhaltiga kondriter, en meteoroid­typ som tros härstamma från typ C­-asteroiderna, i vissa fall kan ha så högt vatteninnehåll som 22 procent. Under det senaste decenniet har vi dessutom kunnat bevisa att det finns ofantliga mäng­der vatten på månen — ungefär 600 miljoner ton gissar kvalificerade bedömare.

Bara genom att omvandla rymdvatten till raket­bränsle och erbjuda det till jordens satelliter tror företaget Deep Space Industries att det skulle kunna dra in mellan fem och åtta miljoner dollar i månaden. Efterfrågan finns redan där – idag har satelliter sällan en längre livslängd än 15 år och det beror i hög utsträckning på att de blir obrukbara när bränslet tar slut. Att skicka upp nytt bränsle från jorden är för dyrt, men om bränsle kan er­bjudas till rätt pris från rymden är satellitoperatö­rerna definitivt intresserade.

Jordens satelliter är i stort behov av bränslepåfyllning. Kanske blir satellitoperatörerna de första kunderna som köper rymdvatten som kan omvandlas till raketbränsle. Bild: US Government

Satelliterna är dock bara ett extraknäck i jämfö­relse med vad rymdvatten skulle kunna bidra till på sikt. I ett större perspektiv skulle rymdvattnet kunna lägga grunden till en ny infrastruktur, en serie bensinmackar om man så vill, som tillåter oss att utforska och kolonisera till en bråkdel av kostnaden. Det är av den anledningen rymdvatten har jämförts med både guld och olja av rymdgruv­bolagen. ”Vatten kommer att öppna rymden så som guld öppnade den amerikanska västern” sä­ger Bill Stone, en annan företrädare för branschen. När folk inser vilka enorma vinster som kan göras kommer en ny sorts guldfeber, en vatten­feber, att locka människor och företag till rymden som aldrig förr. Följden tros bli en explosion av
interplanetära bosättningar.

KONSTEN ATT VÄLJA EN ASTEROID
Hur väljer man ut en lämplig asteroid för gruvdrift? Om profit är målet, skulle man instinktivt kanske välja de asteroider som är högst värderade. På sidan asterank.com finns över 600 000 asteroider listade, och de högst värderade antas vara lika mycket värda som USA:s bruttonationalprodukt flera gånger om.

Men riktigt så enkelt är det inte. Det finns fler faktorer än värdet att ta hänsyn till. Hos Plane­tary Resources tittar man på sex-­sju olika nyckeltal innan man bestämmer sig för om en asteroid har potential eller inte.

Först och främst är asteroidens avstånd från jor­den avgörande. I asteroidbältet mellan Jupiter och Mars finns nästan en miljon asteroider, men deras avstånd från jorden försvårar uppdraget så mycket att de direkt måste strykas från listan. Samtliga rymdgruvbolag blickar istället mot jordnära aste­roider – asteroider som har en omloppsbana som stundvis för dem nära jorden. Enligt Esa har vi idag
upptäckt ungefär 15 000 sådana asteroider.

En annan faktor att ta hänsyn till är delta v. Det är ett värde som betecknar den hastighetsföränd­ring som krävs för att ett objekt ska kunna lämna eller landa på en himlakropp eller ändra omlopps­bana. Planetary Resources planerar att skjuta i väg sina gruvrobotar från låg omloppsbana runt jor­den. Om en asteroid ska vara intressant att besöka, måste delta v för färden vara mindre än 5 km/s. Det innebär att en gruvrobot maximalt får åstad­komma en hastighetsförändring på 5 km/s med sina raketer för att lämna sin position och besöka asteroiden. Om färden kräver ett högre värde än så, går det åt för mycket bränsle och uppdraget är inte lönsamt.

En tredje faktor är att asteroiden inte får rotera för snabbt eller ha en omloppsbana som lutar för mycket i förhållande till jordens – något som för­svårar en landning. Asteroiden får heller inte vara för liten. Den ska gärna vara åtminstone 300 meter i diameter, för då innehåller den antagligen tillräck­ligt stora fyndigheter för att uppdraget ska löna sig.

En asteroid som motsvarar alla dessa krav är 162173 Ryugu, som den japanska rymdsonden Hayabusa 2 besöker nästa år. Hayabusa 2 kommer att studera asteroiden i ett och ett halvt år innan den återvänder till jorden med ytprover år 2020. Det är en händelse som rymdgruvbolagen ser fram emot. Asteroidens värde uppskattas just nu till 95 miljarder dollar.

MÅNEN SOM ALTERNATIV
Även om det är mest kostnadseffektivt att satsa på jordnära asteroider, väljer vissa företag att istället prioritera månen. Vattnet på månen antas vara värt mellan 120 och 480 kvadriljoner (10 upphöjt till 24) dollar, en siffra som är så stor att den i princip är ogripbar. Kanske är det därför företaget Moon Express vill vara först med att etablera en när­varo på månen.

”Upptäckten av vatten på månen ändrar de ekonomiska spelreglerna för mänsklighetens framtid. Vatten är solsystemets olja, och månen har förvandlats till en bränslestation i skyn.”

Orden kommer från Bob Richards, en av före­ tagets tre grundare. Moon Express planerar att skicka sin första prospekteringsrobot till månen under den andra hälften av 2017, och uppdraget har redan godkänts av USA:s regering. Om all­ting går som planerat kommer Moon Express att bli det första företaget i historien som skickar i väg en farkost så långt från jorden.

Moon Express har fått klartecken att skicka roboten MX­-1 till månen senare i år. ”Det här är inte bara en milstolpe, utan en tröskel för hela den kommersiella rymdindustrin” säger vd:n Bob Richards. Bild: Moon Express

Den stora frågan kvarstår dock: Hur planerar företaget att gå med vinst? Det kostar betydligt mer att skjuta upp något från månen än från en asteroid. Eller som vetenskapsmännen säger: delta v blir högre. De tre grundarna har ännu inte presenterat några konkreta siffror för allmänheten som visar hur den ökade kostnaden för uppskjutningar ska kompenseras. Istället har de fokuserat på den stora visionen, en sorts utopisk Star Trek-­framtid där människan har koloniserat solsystemet, utrotat sjukdomar och blivit ofantligt rik på kuppen. Det är svårt att inte dras med när en av företagets grundare, den indiske entreprenören Naveen Jain, berättar om framtiden med strålande entusiasm. I synnerhet när profithungern hamnar i skymundan och viktigare frågor förs på tal: ”Vårt långsiktiga mål är att skapa ett multiplanetärt samhälle, för om vi inte gör någonting så kommer vi så små­ningom att bli träffade av en asteroid, och då går det för oss som det gick för dinosaurierna.”

ÄR MÅLEN REALISTISKA?
Det är knappast förvånande att rymdgruvbola­gen målar upp en lovande framtidsbild för all­mänheten och potentiella investerare. Men det finns även en annan sida, som ifrågasätter grun­derna för bolagens påståenden. Vetenskapsmän vid Harvard­-Smithsonian­-centret för astrofysik presenterade exempelvis en mer skeptisk analys 2015. Den påstår att det med dagens teknik en­dast skulle kunna löna sig att bryta fyndigheter från tio jordnära asteroider. För att komma fram till den siffran gjorde de ungefär som Planetary Resources och tit­tade på ett antal nyckeltal, som asteroidernas avstånd från jorden, deras sammansättning, och delta v, som inte fick vara högre än 4,5 km/s.

Tio asteroider är betydligt färre än de 15 000 som hittills har upptäckts, och med sådana ut­sikter dämpas givetvis entusiasmen. Dock är det värt att påpeka ännu en gång att kalkylen bygger på nuvarande tekniknivå. Lönsamheten skulle kunna öka drastiskt med mer avancerad och kostnadseffektiv teknik.

Den stora frågan är antagligen inte om vi kom­mer att bedriva gruvdrift i rymden, utan när. Rymdgruvbolagen tror att den har kommit igång i liten skala om 10­-15 år. Andra, mer försiktiga bedömare, tror att det dröjer några decennier till. Och givetvis beror utvecklingen i hög grad på vilken finansiering bolagen får under kom­mande år.

Klart är dock att gruvdrift i rymden inte längre är science fiction. Luxemburg har öronmärkt 200 miljoner euro för rymdgruvbranschen, både för forskning och för direkta investeringar i bolagen. Nyligen investerade furstendömet 25 miljoner euro i Planetary Resources, och Luxemburgs universitet utvecklar i skrivande stund teknis­ka lösningar för gruvrobotar tillsammans med Deep Space Industries. Och något kommer sä­kert dessa ansträngningar att resultera i.

NATIONALSTATERNAS SKYMNING
Planetary Resources vd, Peter Marquez, har sagt att företaget kommer att utvinna rikedomar som vida överträffar det Ostindiska kompaniets. Det är en intressant historisk jämförelse, för när det Ostindiska kompaniet stod på höjden av sin makt hade det både en egen armé och en egen flotta. Om privata bolag i framtiden förfogar över rike­domar som vida överstiger det Ostindiska kom­paniets, hur kommer i så fall maktförhållandena på jorden och i rymden att se ut? Det är givetvis en spekulativ tankelek, men ett potentiellt framtids­scenario skulle kunna vara att sådana företag blir så mäktiga att de inte längre behöver lyda under nationalstater.

”Kommande supermakter kommer troligt­vis att vara entreprenörer, som Elon Musk eller Jeff Bezos,” förutspår Naveen Jain från Moon Ex­press. ”Det är inte Obamacare eller Trumpcare som kommer att lösa mänsklighetens problem.”

NY TIDSÅLDER?
Kanske har han rätt. Kanske är nationalstaternas tid förbi i rymden. Det verkar vara svårt för da­gens regeringar att motivera dyra rymdprogram inför sina skattebetalare. Det kanske gick an un­der det kalla kriget när det var viktigt att visa vilken sida som hade bäst raketer, men idag ser världen annorlunda ut. Nasa förlitar sig i allt hö­gre utsträckning på privata samarbetspartners, och föga förvånande är det idag en entreprenör, Elon Musk, som driver på hårdast för att vi ska kolonisera Mars.

Skeptikerna tror att rymdgruvbolagen går hän­delserna i förväg, att vi fortfarande vet alldeles för lite om asteroiderna och deras potential för gruvdrift. För Peter Marquez är svaret däremot självklart: Det här är början på en ny tidsålder.

”Vi håller på att ändra mänsklighetens riktning med det här projektet. Det må låta grandiost, och vissa människor kanske till och med skrattar åt det. Men det är verkligen det det handlar om. Det blir inte större än så här.”

***

FAKTARUTOR

Det som händer i rymden stannar i rymden
Det är fortfarande väldigt dyrt att skjuta upp laster i rymden eller frakta dem tillbaka till jorden. Därför är det orealistiskt att tänka att vi kommer att frakta tonvis med guld, platina och andra dyrbara ämnen som har utvun­nits ur asteroider tillbaka till jorden. Åtminstone med den teknik vi har idag. Det mesta pekar istället på att vi kommer att använda eller förbruka ämnena i rymden eller på himlakrop­par med betydligt lägre gravitation.

Vatten är den viktigaste resursen just nu, eftersom det kan omvandlas till raketbränsle och upprätthålla liv. Men på sikt kan asteroiderna bidra med det mesta som behövs för kolo­niseringen av rymden. Typ C-asteroider innehåller kol, fosfor och andra ämnen som kan användas till odling. Järn, kobolt, mangan, nickel och titan kan användas för att konstruera bygg­nader. Och dit är det inte så långt som man kan tro. Företaget Made In Space har redan utvecklat en 3D­-printer som kan skriva ut strukturer i viktlöst tillstånd. Två sådana används redan ombord på Internationella rymdstationen.

Förra året fick Made In Space 100 000 dollar i bidrag från Nasa för att utveckla ett projekt som kallas Rama (reconstituting asteroids into mechanical automata). Projektets mål är att förvandla asteroider till rymdskepp genom att skicka dit en autonom robot, en ”fröfarkost”, som liksom ett frö planterar sig själv på asteroiden och utvecklas. Det gör den genom att utvinna resurser från asteroiden och använda dessa till att tillverka raketmotorer, navigations­system och annat som behövs för framdrift. När asteroid­rymdskeppet väl är klart, återstår bara att skicka det till en plats där det blir lättåtkom­ligt för oss, exempelvis till omlopps­bana runt jorden eller månen, där en gruvstation skulle kunna utvinna resurserna mer effektivt.

Rama befinner sig fortfarande i sin linda, och det är ännu oklart om projektet kommer att gå vidare till nästa fas och tilldelas mer pengar av Nasa. Men om allt går som planerat skulle de första fröfarkosterna kunna tas i bruk under 2030-­talet.

Det är lagom till dess att rymdgruv­bolagen väntas ha kommit igång med
sin verksamhet.

***

Prospector-1
Deep space Industries planerar att skicka sin första prospekteringsrobot till en jordnära asteroid runt decennieskiftet. Prospector-1 väger 50 kg och är ungefär stor som en badboll.

Prospector-1 kommer att skjutas i väg från låg omloppsbana runt jorden. Drivkraften skapas av DSI:s Comet-motor, som drivs av superupphettat vatten. Idén bakom motorn är att DSI:s gruvrobotar i framtiden ska kunna tanka sig själva med vatten som de utvinner från asteroiderna.

Prospector-1 kommer dock inte att vara utrustad med verktyg för gruvbrytning. Uppdraget är, precis som namnet antyder, att prospektera. Det kommer den att göra med hjälp av konventionella och infraröda kameror. De sistnämnda utvecklas i samarbete med Luxemburgs universitet, och kommer att användas för att läsa av hur asteroiden är sammansatt. Prospector-1 kommer även att vara utrustad med en neutronspektrometer. Det är en apparat som i det här fallet kommer att användas för att bestämma hur stort vatteninnehåll asteroiden har.

Innan Prospector-1 skickas upp – vilket i dagsläget antas vara någon gång under åren 2019–2022 – kommer DSI att testa tekniken i en mindre variant som kallas Prospector-X. Den kommer endast att prövas i låg omloppsbana och inte besöka någon asteroid. Uppskjutningen äger rum senare i år.

***

Rymdvattnet kan utvinnas med solens hjälp
Hur det rent praktiskt ska gå till att utvinna resurser från en asteroid finns det flera tankar om. En metod kan vara optisk gruvdrift. Metoden går ut på att koncentrera solens strålar till en punkt på ett objekt så att det hettas upp, precis som när man riktar in ett förstoringsglas i solen.

Just nu pågår försök i New Mexico där rymdgruvbolaget TransAstra har en testanläggning. Den kan framkalla samma höga temperaturer som vid kärnvapenexplosioner, men körs med lägre intensitet.

Ett experiment som utfördes under slutet av 2015, gick till så att en artificiell asteroid placerades i en vakuumkapsel som simulerar det viktlösa tillståndet i rymden. Teamet anslöt även en apparat till kapseln som samlar in vatten. När solugnen startades hettades asteroidens yta upp så att den började falla sönder i mindre skärvor. Resultatet blev att asteroiden gav ifrån sig vatten som kunde samlas upp i den anslutna apparaten. Kapseln gick dock sönder av hettan, men teamet hann åtminstone visa att tekniken fungerar.

Dr Joel Sercel från TransAstra har demonstrerat hur vi kan fri­göra asteroidernas vatten genom att koncentrera solens strålar. Bild: Atec

För att ta vara på det vatten som utvinns på detta sätt kan man innesluta asteroider i stora, påsliknande strukturer. Påsarna skulle sedan kunna transporteras tillbaka till månens omloppsbana, där deras innehåll kan föras över till bränslestationer.

***

Så gör man raketbränsle av vatten
Vatten består av syre och väte. Dessa två beståndsdelar har sedan länge använts som ingredienser i raketbränsle, bland annat av Nasas rymdskyttel och de europeiska Ariane 5-raketerna. Framdriften skapas av den energi som frigörs när flytande syre får reagera med flytande väte.

För att slå isär vattenmolekylerna i rymden skulle man kunna använda sig av elektrolys. Enkelt uttryckt innebär det att man skickar elektrisk ström genom vattnet för att få atomerna att släppa från varandra. Resultatet blir syre och väte i gasform. Gaserna måste sedan separeras från varandra och omvandlas till flytande form genom nedkylning. Och då pratar vi kraftig nedkylning. Flytande syre börjar koka redan vid –183 grader, flytande väte vid –252,9 grader.

I rymden skulle solceller kunna användas för att generera den elektriska ström som krävs för dessa processer. Just nu utvecklar några forskare vid Cornell-universitetet i USA ett sådant system i miniatyrformat. Gruppen, som kallar sig Cislunar Explorers, försöker konstruera en CubeSat – en miniatyrsatellit – som klarar av att runda månen. För att lyckas med det kommer den att ha med sig vatten och solceller som omvandlar vattnet till raketbränsle enligt den metod som har beskrivits ovan.

Cornell-teamet deltar i Nasas CubeQuest Challenge, en tävling som belönar innovativa Cubesats. Om allt går enligt planerna kommer teamet att få skicka upp sin Cubesat i rymden runt decennieskiftet. Det blir i så fall ett ypperligt tillfälle att testa en teknik som på sikt skulle kunna användas för flera olika ändamål, bland annat i gruvrobotar.

***

Är vi på väg mot privata territorier i rymden?
”Vi försöker egentligen inte ‘inmuta’ en del av en asteroid” säger Rick Tumlinson från Deep Space Industries, ”vi vill bara ha rätten att utvinna dess resurser. En snabb analogi är att om en fiskebåt befinner sig på havet, äger man den fisk man drar upp från havet. Man gör inte anspråk på att äga själva havet.”

Så länge resursutvinningen i rymden liknar fisket i internationella vatten på jorden, bör det kunna gå till så som Tumlinson beskriver. Men vad händer när företag börjar konstruera baser på månen och andra himlakroppar? Kan vem som helst då passera dessa territorier, utan tillstånd? Det är någonstans där idén om ”allemansrätten” i rymden, som Rymdfördraget etablerade 1967, utmanas.

Robert Bigelow från företaget Bigelow Aerospace tycker att vi borde stifta en lag som tillåter privata zoner i rymden. Hans företag konstruerar rymdstationsmoduler, och Bigelow känner oro över att det idag inte finns någon lag som skyddar framtida rymdbosättningar från inkräktare.

Faktum är att han tror att hela koloniseringen av rymden bromsas av just den anledningen.

”Utan rättigheter kommer varje försök att engagera den privata sektorn bortom låg omloppsbana runt jorden att misslyckas. Företag och deras finansiärer måste veta om de har rätt till sitt arbetes frukter på månen och andra himlakroppar, och att de har rätt att äga den egendom de prospekterar, utvecklar och brukar.”

Bigelow har framhållit ISS, den internationella rymdstationen, som en bra förebild. Den omges av en säkerhetszon som astronauterna brukar kalla the pizza box, eftersom den har ungefär samma dimensioner som en pizzakartong, fast i storformat (50 x 50 x 1,5 km). Ingen får äntra zonen utan tillstånd, eftersom rymdstationens säkerhet då kan äventyras. Enligt Robert Bigelow skulle samma princip kunna tillämpas på privatägda zoner i rymden.

Debatten kommer antagligen att bli mer aktuell i framtiden, när koloniseringen av rymden kommer igång. Kanske ställer vi oss då frågan huruvida Rymdfördraget är anpassat till den värld vi lever i, eller om det är en relik från en svunnen tid.

***

Artikeln publicerades i Allt om Vetenskap 06-2017

Copyright Anton Dilber

Framtidens sci fi-vapen

Robotar, laservapen, osynlighet – modern vapenteknik börjar alltmer likna det som en gång i tiden kallades science fiction. Från försvarsrobotarna i Robocop till exoskeletten i Starship Troopers betar världens militärer av framtidsteknikerna steg för steg och förvandlar fiktion till fakta. Många av dessa tekniker är inte oväntat kontroversiella och har väckt heta diskussioner.

Text Anton Dilber
Bild BAE Systems, US Army, US Marine Corps m. fl.

Korpral Benjamin Cartwright höjer armen mot skyn. Han håller en InstantEye i handen, en drönare utrustad med tre kameror som kan filma både dagtid och nattetid. Drönarens propellrar snurrar för fullt, men den lämnar inte Cartwrights hand förrän han släppt taget. Längre ned i dalen står en grupp provisoriska byggnader som ska efterlikna gatumiljön i en mindre stad. Korpral Cartwright har fått i uppgift att skicka InstantEye dit för att kartlägga området. Eller som produktens slogan säger: ”Eyes in before guys in.”

Samtidigt patrullerar två andra marinsoldater i utkanten av låtsasstaden tillsammans med MAARS, en militärrobot som liknar en stridsvagn i miniatyrformat. Trots robotens storlek – den når knappt upp till midjan på en människa – är den tungt utrustad med både kulspruta och raketgevär.

Scenen är Camp Pendleton i södra Kalifornien, där den amerikanska marinkåren testar futuristiska vapen en solig julidag 2016. Mycket står på spel. Bakom innovationerna står aktörer som har fått tiotals miljoner dollar i forskningsanslag av det amerikanska försvarsdepartementet, och det är inte säkert att deras produkter får tummen upp. En ny teknik kan nämligen verka perfekt i teorin, men om den inte fungerar i fält – det vill säga gillas av grabbarna på marken – är den värdelös. Testandet är därför en utdragen process. Soldaterna kommer att ge många utlåtanden innan marinkåren tar ett slutgiltigt beslut.

Militärroboten MAARS är utrustad med den lite tyngre kulsprutan M240B, som annars är otymplig att ha med sig ut i fält. MAARS har styrts med fjärrkontroll i övningarna, men tekniskt finns inga hinder för att den ska kunna agera självständigt. Bild: Pfc. Rhita Daniel, U.S. Marine Corps

MILITÄRROBOTARNAS GRYNING
Scenen vid Camp Pendleton verkar harmonisk vid en första anblick. Människa och maskin samarbetar. Men hur kommer den relationen, där parterna i dag verkar i symbios, att utvecklas på sikt? Styrkan hos många science fiction-berättelser är inte bara att de låter oss se en spännande glimt av en potentiell framtid, utan också att de riktar en spegel mot oss själva och får oss att fundera på vart våra samhällen är på väg.

Det finns en makaber scen i filmen Robocop (1987), där det fiktiva företaget OCP presenterar militärroboten ED-209 under ett chefsmöte. Det som väntas bli en framgångsrik demonstration förvandlas till en mardröm när ett fel i programvaran får ED-209 att skjuta ihjäl en av cheferna. 1987 var det science fiction. I dag är det science fact. Tekniskt finns det nämligen inga större hinder längre för att tillverka den typen av försvarsrobotar. Det största hindret är politiskt.

Motståndet mot autonoma vapensystem har ökat sedan millennieskiftet. En orsak till det är att militära drönare i enstaka fall har råkat anfalla fel måltavlor i krigszoner. En annan är att utvecklingen inom artificiell intelligens nu har nått ett stadium där drönare och robotar i hög grad kan agera självständigt. Ett sådant exempel är den sydkoreanska försvarsroboten SGR-1, som är placerad vid gränsen mot Nordkorea. Med hjälp av rörelsedetektorer, värmekameror och laserstyrning kan den lokalisera och anfalla måltavlor upp till tre kilometer bort – utan mänsklig inblandning. Än så länge tillåter dock ingen av världens försvarsmakter sina autonoma vapensystem att gå till attack utan mänskligt godkännande. Men det kan förändras i morgon. Och därmed har en viktig fråga uppstått för mänskligheten: vilken grad av självständighet ska vi tillåta de beväpnade robotarna att ha?

Legged Squad Support System (LS3) är en robotversion av en packåsna som armén testade fram till 2015. Den ratades till slut för att den lät för mycket — soldaternas position kunde avslöjas av ljudet. Trots det har LS3 bidragit till betydande framsteg inom utvecklingen av autonoma robotar. Bild: Sgt. William L. Holdaway, U. S. Marine Corps

Kritiska röster menar att autonoma vapen utgör en tredje revolution inom krigföring – den första var krutet, den andra atombomben – och att deras destruktiva kraft är så stor att vi antingen måste förbjuda dem helt eller begränsa dem genom att stifta nya lagar. Mycket tyder på att frågan kommer att debatteras livligt under kommande decennier.

FRÅN STAR WARS TILL LAWS
Samtidigt som autonoma försvarsrobotar börjar uppnå en teknisk nivå av rang, har en annan klassisk sci fi-teknik börjat intressera världens militärer: laservapen. När den första lasern byggdes 1960 var förhoppningarna stora. Den dök genast upp i 60-talets sci fi-verk, bland annat i Star Trek, Lost In Space och i Frank Herberts Dune, där den dock framställs som gammalmodig.

Sedan dess har utvecklingen mot laservapen gått långsamt. Under början av 80-talet lanserade Ronald Reagan försvarsprogrammet Strategic Defense Initiative – även kallat Star Wars – där tanken var att laservapen skulle skjuta ned kärnvapenbestyckade missiler från rymden. Men Reagans Star Wars realiserades aldrig i praktiken, och när Sovjetunionen kollapsade under början av 90-talet lades programmet ned.

Under tiden gjorde lasern succé i otaliga icke-militära sammanhang, från laserskrivare till ögonlaseroperationer. Dessa framsteg inom kommersiell och medicinsk laser har bidragit till att möjliggöra den forskning som nu bedrivs kring laservapen.

Just nu befinner sig det amerikanska transportfartyget USS Ponce någonstans på de sju haven. Ovanför skeppets kommandobrygga är LaWS (Laser Weapon System) monterat, ett laservapen som kan avfyra en 30-kilowattsstråle mot inkommande hot. För att sätta den siffran i ett sammanhang innebär det att LaWS är tillräckligt kraftfullt för att skjuta ned lätta drönare eller bränna sönder motorerna på mindre båtar. Med andra ord är den destruktiva kraften inte i nivå med fiktiva laservapen än, men utvecklingen går snabbt framåt.

Systemet HELLADS (High Energy Liquid Laser Area Defense System), som utvecklas av General Atomics, är redan under utveckling och beräknas kunna generera minst 120 kilowatt under början av 2020-talet. Det anses vara tillräckligt för att skjuta ned inkommande missiler och bemannade flygfordon.

Eldkraften i LaWS uppnås genom att sex olika laserstrålar träffar samma punkt vid samma tillfälle. I grunden är det samma typ av strålar som de man använder vid lasersvetsning. Bild: John F. Williams, U.S. Navy

59 CENT PER SKOTT
Laservapen utvecklas inte för att imponera, utan för att de är billiga i drift. Det israeliska luftförsvarssystemet Iron Dome, som är ett projektilvapen, kostar exempelvis 50 miljoner dollar per enhet, och varje missil som Iron Dome skjuter i väg kostar 20 000 dollar. LaWS kostar bara 59 cent att avfyra. Även om laservapen är dyra i inköp, så är löftet om billig ammunition som aldrig tar slut – åtminstone inte så länge det finns en kraftkälla – ett oslagbart säljargument.

Dock kvarstår en del problem. Ett sådant är att laserstrålar är känsliga för atmosfäriska störningar. Det kan räcka med dimma eller rök för att svårigheter ska uppstå med att lokalisera måltavlan. Ett annat problem är att laserstrålar i grund och botten är ljus. Och ljus kan reflekteras.

Företrädare för det kinesiska försvaret har hävdat att de redan har utvecklat anti-lasermaterial som reflekterar en stor del av ljuset. Inga sådana har dock visats upp än, så det är svårt att avgöra i vilken grad det är sant. Den kinesiska devisen verkar i alla fall vara att det är billigare att utveckla en ”sköld” än ett ”spjut” – för att citera professor Huang Chenguang, som är laserexpert och involverad i militär forskning.

MEKANISKA MUSKLER
Vem har inte velat känna hur det är att lyfta 100 kilo som om det vore en struntsak? En annan tidigare fiktiv teknik, som nu börjar bli verklighet, är exoskelettet. Det är en sorts mekanisk kraftdräkt som en soldat kan iklä sig för att bli starkare. I Robert A. Heinleins roman Starship Troopers (1959) var exoskelettet ett oumbärligt redskap för framtidens infanteri. Eller som huvudpersonen Juan Rico beskriver det i boken:

”Våra dräkter ger oss bättre ögon, bättre öron, starkare ryggar (för att bära större vapen och mer ammunition) […] Det genialiska i designen är att du inte behöver kontrollera dräkten; du bär den bara, som du bär dina kläder, som du bär hud.”

Den amerikanska armén har länge försökt utveckla militära exoskelett. Redan 1965 uppfanns Hardiman, en kraftdräkt driven av elektricitet och hydraulik. Tyvärr var den livsfarlig – så fort man påverkade den resulterade det i våldsamma, okontrollerade rörelser. Av den anledningen testades Hardiman aldrig på en människa.

1986 gjordes ett annat försök, när soldaten Monty Reed byggde exoskelettet Lifesuit efter att ha brutit ryggen i en fallskärmsolycka. Medan han låg och återhämtade sig på sjukhuset läste han Starship Troopers, och blev så inspirerad att han bestämde sig för att bygga ett eget exoskelett. Till skillnad från Hardiman fungerar Lifesuit, som i skrivande stund är inne på sin 17:e version. Men Reed fokuserar inte på det militära, utan på att få civila att kunna gå igen. Och det är talande för exoskeletten i stort: de har potential att hjälpa rörelsehindrade, men för att en infanterist ska vilja använda dem måste ett antal hinder övervinnas först. Framför allt måste de bli snabbare och smidigare.

IRON MAN PÅ RIKTIGT
Forskningsmyndigheten DARPA, som lyder under det amerikanska försvarsdepartementet, har spenderat tiotals miljoner dollar sedan millennieskiftet i syfte att utveckla militära exoskelett. Den modell som verkar mest lovande just nu har tagits fram av robotikföretaget Sarcos, som ägs av försvarsjätten Raytheon.

2010 lanserades exoskelettet XOS 2 i samband med att filmen Iron Man 2 kom ut i handeln. Bilder och videor visade bland annat hur bäraren kunde lyfta 100 kilo utan större ansträngning (för bäraren känns det som sex kilo) och att det är lätt att slå sönder fyra brädor staplade intill varandra med ett knytnävsslag. Sarcos räknar med att den färdiga versionen ska ge bäraren möjlighet att lyfta 180 kilo. XOS 2 har ännu inte beställts av militären, men intresset från armén är stort. Tanken är att det underlättar logistiken om soldater kan lyfta riktigt tungt. Man slår två flugor i en smäll: dels sliter det mindre på kroppen, dels blir personalkostnaderna mindre när en man kan bära lika mycket som tre. På sikt hoppas militären även på modeller som kan användas i strid. I ett sådant scenario är det inte omöjligt att föreställa sig att exoskeletten kommer att fylla ungefär samma funktion som i Heinleins framtidsroman.

Med XOS 2 blir man 17 gånger starkare. Här visar en testpilot från utvecklaren Raytheon hur lätt det är att göra armhävningar med en tung ryggsäck. Det är dock en dyr leksak – 150 000 dollar får man hosta upp om man vill känna sig som seriehjälten Iron Man. Bild: Raytheon

VÄRMESTRÅLAR – MEN INTE FRÅN MARS
Parallellt med utvecklingen av dödliga futuristiska vapen, har den amerikanska militären även satsat på icke-dödliga motsvarigheter. Ett sådant projekt har pågått sedan början av 2000-talet och baseras på värme.

Värmevapen dök för första gången upp i H.G. Wells sci fi-klassiker Världarnas krig (1898), där gigantiska tripoder från Mars ödelägger jorden med dödliga värmestrålar. Lyckligtvis är Active Denial System (ADS) betydligt mildare.

I grund och botten fungerar ADS som en mikrovågsugn. Med hjälp av en så kallad gyrotron, en anordning som genererar millimetervågor (de högsta frekvenserna av mikrovågor), skjuter ADS i väg en värmestråle som får det att bränna till ordentligt i huden. Skillnaden mellan en mikrovågsugn och ADS är att mikrovågorna har olika frekvenser. Mikrovågsugnens 2,45 gigahertz kan skada inre organ. ADS skickar däremot ut vågor med frekvensen 95 gigahertz, som endast tränger in 0.4 millimeter i huden. Det är inte tillräckligt djupt för att orsaka skador. Men tillräckligt djupt för att orsaka starkt obehag.

Militären hävdar att ADS värmer upp huden till lite över 44 grader, vilket är nära den gräns på ungefär 51 grader där brännskador av första graden uppstår. Efter att ha testat ADS 13 000 gånger stämplar militären systemet som säkert. Risken för mildare skador uppskattas till 0.1%.

Men alla håller inte med. Professor Jürgen Altmann vid Dortmunds tekniska universitet hävdar att ADS kan orsaka brännskador av både andra och tredje graden och i värsta fall döda människor. I synnerhet om man blir utsatt för strålen längre tid än några sekunder. Tekniken sägs ha ett inbyggt system som stänger av strålen efter en förinställd, säker tid. Men än så länge finns det ingenting som hindrar en operatör från att skjuta i väg strålen igen mot samma person. Hur ska man urskilja de personer som redan har blivit träffade i en folkmassa?

Active Denial System förflyttades under en kort period till Afghanistan under 2010. Enligt rapporter användes dock vapnet aldrig, och skickades hem igen efter bara en månad. Bild: Lance Cpl. Alejandro Bedoya

NEGATIVA REAKTIONER
2010 planerade Los Angeles-polisen att testa ADS i fängelset Pitchess i Kalifornien, där hundratals slagsmål bryter ut årligen mellan intagna. Tekniken sågs som en potentiell ”helig graal” som kunde stoppa våldet utan personskador. Fängelseledningen höll en presskonferens och presenterade projektet. Men medier och människorättsorganisationer reagerade starkt. ”Smärtstrålen” och ”människogrillning” kallades tekniken, som ansågs vara onödigt grym. Det dröjde bara några dagar innan ledningen på Pitchess fick ett samtal från justitiedepartementet och ombads lägga ned projektet.

ADS förblir ett kontroversiellt vapen, trots militärens påstående att det är fullständigt ofarligt. Kanske är det därför det, efter mer än tio års testande, varken används av militären, kriminalvården eller polisen. Men Pentagon fortsätter att utveckla tekniken. Framför allt tittar man på om det går att ta fram en mer portabel version, eftersom enheten i sin nuvarande form anses vara för otymplig.

SVENSK SMYGTEKNIK
Redan för 2500 år sedan hävdade den kinesiske generalen Sun Zi i sitt verk Krigskonsten att all krigföring bygger på bedrägeri. Kamouflage har alltid varit ett viktigt medel för att förvilla fienden, och nu forskas det en hel del kring nästa generations kamouflage, som kallas aktivt kamouflage. Det innebär ett material som anpassar sig efter omgivningen. Extremexemplet på detta kunde vi se i filmen Predator (1987), där Arnold Schwarzenegger slåss mot utomjordiska jägare som gör sig nästan helt osynliga för det mänskliga ögat. Så långt har vi inte kommit än. Men om man betraktar världen genom en värmekamera – och det gör militärer i hög utsträckning i dag när de spanar – har aktiv kamouflage nu blivit verklighet. Uppfinningen är svensk.

2011 visade BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik upp en svart stridsvagn, täckt med en stor mängd hexagonala plattor. ”If the enemy cannot see you, he cannot fire at you!” lydde säljtexten, som bygger på att stridsvagnen kan göra sig osynlig för värmekameror. Tekniken, som kallas Adaptiv och utvecklas i samarbete med Försvarets materielverk, bygger på att man fäster värmeskiftande plattor på det fordon man vill kamouflera. Plattorna kan kylas ned eller hettas upp på kommando – det tar ungefär mellan tio och 30 sekunder – och därmed förändra fordonets utseende i värmekamerans synfält. Adaptivs projektledare Peder Sjölund liknar det vid att ha en gigantisk, lågupplöst tv där man kan skapa olika bilder genom att manipulera pixlarna. Resultatet är att en stridsvagn exempelvis kan anta samma form som en personbil, en sten eller något annat som ter sig normalt i omgivningen. Men den kan också försvinna helt, genom att imitera bakgrunden.

Adaptiv har testats på Stridsfordon 90. I framtiden hoppas utvecklaren att tekniken ska kunna användas på både helikoptrar och fartyg. Bild: BAE Systems Hägglunds

KAN VI LURA ÖGAT?
Jägarnas osynlighet i Predator är fortfarande science fiction. Men det har inte hindrat DARPA från att spendera miljontals dollar på osynlighetsforskning. 2015 gick till och med den amerikanska armén ut med att den välkomnar förslag på osynlighetsuniformer från privata aktörer. Utvecklare hoppas kunna lösa den uppgiften med hjälp av metamaterial, det vill säga material som kan böja elektromagnetisk strålning. 2006 lyckades några forskare vid Duke University med en sådan bedrift. Genom att skapa rätt typ av metamaterial, kunde de göra ett objekt osynligt för mikrovågor. Strålarna passerade rakt igenom i stället för att reflekteras. I teorin borde man kunna göra detsamma med synligt ljus, som har kortare våglängder än mikrovågor. Men så enkelt är det inte. Det har visat sig vara oerhört svårt att manipulera de våglängder som hör till synligt ljus, åtminstone över hela spektrumet.

Ett tyskt team, lett av professor Martin Wegener vid Karlsruhes teknologiska institut, har lyckats utveckla partiell osynlighet med hjälp av fotoniska kristaller. Men osynligheten fungerar bara vid specifika våglängder. Konkret innebär det att teamet har lyckats få vissa färgnyanser att bli mindre synliga, medan övriga ser ut precis som vanligt. Fullständig osynlighet verkar med andra ord inte vara en teknik som är nära förestående. Professor Wegener hävdar till och med att den är omöjlig. Trots det har flera förslag på prototyp-uniformer redan inkommit till den amerikanska militären. I vilken grad de levererar osynlighet återstår att se.

Den brittiske militärjuristen William Boothby har undersökt vilka konsekvenser osynlighetsteknik, militärrobotar och andra framtidstekniker skulle kunna få för krigets lagar. Han ger inga definitiva svar. Vi befinner oss fortfarande i begynnelsen, och många tekniker har ännu inte prövats i krig och kan därför inte bedömas korrekt. Mycket pekar dock på att de kommer att utmana de lagar och konventioner som i dag är i bruk. Det blir en intressant utveckling att följa.

***

FAKTARUTOR

Hur långt är vi från självmedvetna vapensystem?
I filmen Terminator (1984) blir det fiktiva försvarssystemet Skynet, som har kontroll över USA:s kärnvapen, medvetet om sin egen existens den 29 augusti 1997. Skynets tekniker blir livrädda och försöker stänga ned systemet, men det är för sent. Skynet fyrar av kärnvapnen och utplånar halva mänskligheten. De som blir kvar tvingas gömma sig för robotar som försöker utplåna den andra hälften.

Lyckligtvis har något sådant inte inträffat ännu. De autonoma vapensystem som i dag är i bruk har en intelligens av den typ man brukar kalla svag AI. Det innebär att den förvisso kan lära sig saker genom erfarenhet, men att den bara kan tillämpa sin kunskap inom ett väldigt snävt område.

All AI som används i dag är svag AI. Oavsett om det rör sig om ett program som kan spela poker bättre än en människa, föreslå reklam enligt dina preferenser på Facebook eller avgöra vilken väg bilen ska åka baserat på information från omgivningen så tar det också stopp där. Dagens AI kan inte tänka abstrakt, förstå ansiktsuttryck eller inse att den existerar. Dit är det långt.

Å andra sidan har tänkare som Ray Kurzweil hävdat att den tekniska utvecklingen är exponentiell. Även om självmedvetna maskiner kan te sig avlägsna för oss nu, kan de vara närmare än vi tror eftersom utvecklingenstakten accelererar.

Om vi någonsin uppfinner en maskin som är medveten om sin egen existens, eller en superintelligens som överträffar vår egen, får vi hoppas att den är snäll mot oss. Och framför allt att den inte får tillgång till våra vapensystem.

***

De vill förbjuda autonoma vapen
Sommaren 2015 skrev 1 000 experter inom artificiell intelligens och robotteknik ett öppet brev riktat till FN och världens regeringar. Bland namnen fanns framstående personer som Stephen Hawking, Elon Musk och Steve Wozniak. Budskapet: förbjud autonoma vapen.

”Nyckelfrågan för mänskligheten i dag är om vi ska påbörja en global kapplöpning inom AI-vapen eller om vi ska förhindra att den uppstår. Om en enskild militär stormakt driver utvecklingen inom AI-vapen framåt, blir en global kapplöpning praktiskt taget oundviklig. Slutpunkten för en sådan utvecklingskurva är uppenbar: autonoma vapen blir morgondagens Kalasjnikovs. Till skillnad från kärnvapen, kräver de inga dyra eller svårtillgängliga material.”

I uppropet heter det att det bara blir en tidsfråga innan autonoma vapen dyker upp på svarta marknaden, där de kan köpas av terrorister och diktatorer. Texten hävdar att autonoma vapen är ”idealiska för lönnmord, att destabilisera nationer, kontrollera befolkningar och utplåna individer av specifika etniska grupper”.

Både USA och Storbritannien har svarat att det redan finns lagstiftning på plats som förbjuder sådan användning av AI-vapen. Robert Work, vice försvarssekreterare på det amerikanska försvarsdepartementet, sade i mars 2016 att departementet inte överlåter beslutsfattande av den typen åt maskiner, men att det finns en möjlighet att auktoritära regimer kan komma att göra det i framtiden.

Vilken sida man än står på i denna fråga, kan vi vara säkra på att den är långt ifrån avgjord.

***

Adaptiv — teknik som maskerar
Peder Sjölund är fysiker och har doktorerat inom laser- och atomfysik. I dag leder han utveckligen av Adaptiv på BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik. Adaptiv är ett system som kan göra att exempelvis en stridsvagn ser ut som en personbil genom en värmekamera.

“Vi har ett löpande uppdrag från FMV (Försvarets Materielverk), så utvecklingen pågår fortfarande. Nu tittar vi på nästa steg som är att uppnå samma sak fast för ögat, alltså att fordonet byter färg också och inte bara temperatur, och funktionerna ska gärna vara oberoende av varandra. Det handlar egentligen inte om osynlighet, för sensorer är alldeles för bra i dag för att man ska kunna undgå att bli upptäckt. Vad det handlar om är att vinna tid. Från ett militärt perspektiv handlar det om att den som ser först eller skjuter först vinner, och om man kan vinna två-tre sekunder med sådan här teknik är det värdefullt.

Finns det någon risk att osynlighetsteknik blir så pass lättillgänglig i framtiden att den hamnar i fel händer, exempelvis hos terrorister?

“Tekniken är alldeles för dyr och komplicerad för det i dag. Samtidigt beror det på vad man menar när man säger terrorister, och vilken finansiering som ligger bakom. Finns det risk att gerillakrigare kommer över den? Nej. Skulle IS kunna göra det? Kanske i morgon, med rätt finansiering. Drogbaroner? Ja, det finns redan exempel på hur sådana har använt smygteknik i sina ubåtar för att undgå sensorer.”

Hur långt är vi från att uppnå total osynlighet för det mänskliga ögat?

“Långt. Det mänskliga ögat är så känsligt för förändringar. Ögat är på många sätt fantastiskt. Sensorerna blir dessutom fler och bättre hela tiden, de finns på alla våglängder, så det är svårt att göra sig helt osynlig. Har du sett Predator 2? Där har vi ju ett exempel på hur de lurar in honom i en frys för att lura hans värmesyn, men han hittar andra sätt att läsa av dem. Ungefär så är det.”

Vilken teknik som utvecklas just nu tror du kommer att förändra framtidens försvar mest?

“Drönare. Jag tror att de kommer att ha en stor impact, både för landsförsvar och i internationella insatser. Det är värdefullt att ha fler ögon i luften och drönarna är oerhört effektiva. Jag tror också att de kommer att jobba mer i grupp och att de kommer att miniatyriseras. Men det finns också en fara i att tekniken är så billig och lättillgänglig. Man kan i princip knalla in på Teknikmagasinet och köpa en drönare i dag, och det medför en risk att de kan utnyttjas av terrorister.”

***

Artikeln publicerades i Allt om Vetenskap 02-2017

Copyright Anton Dilber

Hjärntvätt, självmord och ofrivilliga drogexperiment

Kan man hjärntvätta människor? Det försökte den amerikanska underrättelsetjänsten CIA att ta reda på i sitt topphemliga hjärntvättsprogram MKULTRA. De hänsynslösa experimenten drabbade många oskyldiga amerikaner, bland andra den 43-årige arméforskaren Frank Olson, som begick självmord efter en ofrivillig LSD-tripp. Åtminstone lyder den officiella versionen så — andra tror att han blev mördad.

Text Anton Dilber

Den 28 november 1953 började olyckligt på Hotel Statler i New York. Klockan halv tre på morgonen ryckte nattchefen Armand Pastore till när han hörde ljudet av krossat glas och en dov kollision framför hotellet. Han rusade ut och fann en medelålders man liggandes på marken, täckt av blod men fortfarande vid liv. Pastore skyndade fram och lyfte försiktigt mannens huvud i sina händer. Hans läppar rörde sig, han försökte säga någonting, men han kunde inte få fram något ljud. Han dog innan polisen hann dit.

Snart framgick det att den döde mannen var 43-årige Frank Olson, gäst i rum 1018A på trettonde våningen. Det framgick även att Olson delade rummet med en annan man, Robert Lashbrook. När polisen steg in i rum 1018A hittade de Lashbrook sittandes på toaletten, med huvudet nedsjunket i händerna. Fönstret var krossat.

Vad hade hänt? Lashbrook berättade för polisen att han och Olson ägnade sig åt hemligstämplat arbete — Olson för armén, Lashbrook för CIA. Därför kunde han inte avslöja varför de bodde på hotellet. Däremot kunde han beskriva det som hade hänt: han hade legat och sovit, och vaknat upp av att Olson hade krossat fönstret och hoppat.

En snabbkoll visade att Lashbrook mycket riktigt arbetade åt CIA. Eftersom hans arbete var hemligstämplat blev det inte möjligt att pressa honom på mer information. Fallet rubricerades som självmord och förpassades till arkivet.

Där skulle det förbli under de kommande 20 åren.

CIA I BLÅSVÄDER
Olson-fallets hantering var ett typiskt uttryck för den unika ställning CIA hade fram till 1970-talet. Det antogs att underrättelsetjänsten arbetade för nationens bästa, och därför ställdes inga frågor. Sedan kom Watergateaffären. 1972 avslöjades det att president Richard Nixon hade utnyttjat sina kontakter inom CIA för att spionera på sina meningsmotståndare i Demokratiska partiet. Härvan nystades upp bit för bit och ledde så småningom till Nixons fall. Den ledde också till att folk började ställa frågor om CIA. Vad ägnade sig egentligen de hemlighetsfulla CIA-männen åt? Pågick fler oegentligheter inom landets gränser? Nixons efterträdare Gerald Ford blev tvungen att agera för att stävja den förtroendekris som hade uppstått. Vicepresident Nelson A. Rockefeller fick därför i uppdrag att bilda en kommission och granska CIA:s aktiviteter på hemmaplan.

Rockefeller-kommissionen publicerade sin rapport 1975. Den visade, inte helt oväntat, att CIA hade många skelett i garderoben. Ett av de värsta var projekt MKULTRA, ett hemligt hjärntvättsprogram som hade pågått 1953-1973. Det skulle visa sig att Frank Olsons död den 28 november 1953 hade kopplingar till MKULTRA, och att omständigheterna kring den var mycket dunkla.

DROGER OCH ELCHOCKER
MKULTRA hade varit ett storskaligt program. Under tjugo års tid hade CIA utfört olagliga experiment dels i egen regi, dels genom en rad frontorganisationer som hade sponsrat forskningen vid universitet, sjukhus och fängelser. Det är beräknat att minst 80 olika institutioner deltog. Få visste om att pengarna kom från CIA.

Av vilken anledning hade CIA bedrivit ett hjärntvättsprogram? För att förstå det måste man förstå den era då programmet inleddes. Början av 1950-talet var McCarthyismens tidevarv. Rädslan för kommunistiska infiltratörer var stor, och det rådde en allmän uppfattning hos både militären och CIA att Sovjetunionen, Kina och Nordkorea hade långt utvecklade hjärntvättsprogram. Det tyckte man sig inte minst se bevis på när man tittade på inspelningar med amerikanska krigsfångar från Koreakriget: de var avtrubbade, uppträdde robotliknande och tog offentligt avstånd från USA:s utrikespolitik. Alltså behövdes motåtgärder.

MKULTRA försökte besvara en forskningsfråga som formulerades 1952 i ett hemligstämplat PM: ”Kan vi få kontroll över en individ i den grad att han utför vår befallning mot sin egen vilja?” För att ta reda på det användes droger: LSD, meskalin, heroin, morfin, tiopental — men också starka ljus, ljudvågor och elchocker. Det är okänt i vilken omfattning CIA utförde experimenten utomlands, men det är känt att de drabbade många oskyldiga amerikaner.

Dokument som godkänner ett underprojekt till MKULTRA inriktat på LSD, signerat av chefen Sidney Gottlieb. Bild: CIA

DRYCK SPETSAD MED LSD
MKULTRA:s chef var Dr. Sidney Gottlieb, en kemist specialiserad på gifter. Under början av 1950-talet var Gottlieb starkt intresserad av droger — LSD i synnerhet. Han undrade dels om det var möjligt att tvinga fram erkännanden med LSD, dels om det var möjligt att störa viktiga möten och tal genom att utsätta politiska ledare för ofrivilliga LSD-trippar. Alltså blev det viktigt att studera hur sådana trippar utspelar sig. Gottlieb började med sina närmaste medarbetare. Flera medarbetare i CIA:s högkvarter blev utsatta för en så kallad ”Mickey Finn” — att någon spetsade deras dryck i hemlighet. Bland annat finns det dokumenterat att en otursam agent fick sitt morgonkaffe spetsat med LSD. Det slutade med att han drabbades av en psykos och sprang runt utomhus, jagad av imaginära monster. CIA:s rapport till Rockefeller-kommissionen avslöjade att det hade skett en olycka i samband med sådana experiment: en arméforskare hade begått självmord efter en ofrivillig LSD-tripp. Hans namn: Frank Olson.

Vem var egentligen Frank Olson? När polisen undersökte hans handlingar vid dödstillfället 1953 visade de att han var en bakteriolog anställd av den amerikanska armén vid Fort Detrick. Men det var inte hela sanningen. Han hade även arbetat åt CIA som expert på biologisk krigföring. Arbetet hade satt honom i förbindelse med MKULTRA:s chef Sidney Gottlieb. Men även dennes andreman, Robert Lashbrook, som delade rum med Olson natten då han dog.

TRIPPEN VID DEEP CREEK LAKE
Morgonen den 18 november 1953 åkte Olson och några kollegor ut till en stuga i Deep Creek Lake i Maryland, ungefär tre timmars bilfärd från basen vid Fort Detrick. Anledningen var ett möte med Gottlieb, Lashbrook och några andra CIA-män. Vad mötet gällde är okänt, men det är fastställt att Gottlieb dagen därpå i hemlighet spetsade en flaska Cointreau med LSD, som alla sedan drack ur efter middagen.

Frank Olson fick en dålig tripp. Han skrek till alla i sällskapet att de var skådespelare och störtade ut ur stugan. Sedan ägnade han natten åt att irra omkring i området, babblandes för sig själv. Nästa dag var han förändrad. Han lämnade Deep Creek Lake i förtid och tillbringade helgen med sin fru Alice, som upplevde honom som distanserad. Olson sade till henne upprepade gånger att han hade ”begått ett stort misstag”, men han ville inte närmare gå in på vad det gällde. Veckan därpå besökte han sin chef Vincent Ruwet klockan halv åtta på morgonen, och berättade att han ville lämna Fort Detrick och ägna sitt liv åt något annat. Ruwet förstod ingenting och sade åt honom att lugna ned sig, men Olson var upprörd och stod på sig. Han ville förändra sitt liv.

SJÄLVMORD – ELLER MORD?
CIA:s interna utredning uppger att Frank Olson hade drabbats av ett psykiskt sammanbrott och paranoida föreställningar. Han skickades därför till New York under Robert Lashbrooks översikt. Där fick Olson träffa Harold Abramson, en läkare som också var involverad i MKULTRA. Enligt rapporten undersöktes Olson. CIA-läkaren kom fram till att han borde tas in på mentalsjukhus.

Nu blev Olson alltmer paranoid. Han anklagade kollegorna för att vilja sätta dit honom och ansåg sig vara utsatt för en konspiration. Sin sista kväll i livet var han dock förvånansvärt lugn. Robert Lashbrook, som delade rum med honom på Hotel Statler, såg inga tecken på oro under hans sista kväll i livet. Olson tvättade sina strumpor i handfatet och lade sig för att sova.

Några timmar senare låg han död på trottoaren.

Vad hände egentligen i rum 1018A natten den 28 november? Lashbrook hävdade att Olson hade hoppat. Frank Olsons son, Eric – och ett antal konspirationsteoretiker med honom – tror att Lashbrook knuffade Olson genom fönstret. Teorin är att Olson hade drabbats av samvetskval efter sin LSD-tripp, och att han därmed hade förvandlats till en riskfaktor som skulle kunna avslöja CIA:s olagliga aktiviteter.

När en ny obduktion utfördes av Olsons kropp 1994 fick teorin förnyad kraft. Läkarteamet menade att de skador kroppen visade upp osannolikt kom från bara ett fall.

I dag är Robert Lashbrook, Sidney Gottlieb och de andra CIA-topparna döda. De eventuella hemligheter de hade har de tagit med sig i graven.

***

FAKTARUTOR

Tre kända försökskaniner
CIA finansierade forskningen genom en rad frontorganisationer som dolde den verkliga källan. Här är tre berömda personer som deltog i MKULTRA-experiment utan att veta om det.

Ken Kesey
Berömd författare och en av förgrundsfigurerna i hippie-rörelsen. Som student anmälde sig Kesey frivilligt till olika experiment vid Menlo Park-sjukhuset i Kalifornien, där han även arbetade vid sidan av sina studier. Kesey har berättat att hans erfarenheter inspirerade honom att skriva sin mest berömda roman, Gökboet (1962).

Robert Hunter
En av medlemmarna i rockbandet Grateful Dead, som Hunter skrev låttexter åt. Deltog i experiment vid Stanford-universitetet 1962, där han provade LSD, meskalin och psilocybin. Hunter hävdade att de hallucinogena drogerna hade en positiv inverkan på hans kreativitet: ”Om det här är galenskap, låt mig då för Guds skull få förbli galen.”

James ”Whitey” Bulger
Beryktad maffiaboss från Boston och tidigare ledare för det ökända Winter Hill-gänget. När Bulger avtjänade ett straff vid Leavenworth-fängelset nära Kansas City 1963, deltog han i ett experiment som varade i 18 månader. Han har beskrivit upplevelsen som mardrömsliknande och att den tog honom till vansinnets rand.

***

Nya dokument avslöjade bordellverksamhet
1973, två år innan Rockefeller-kommissionen inledde sin granskning av CIA, var den dåvarande CIA-chefen Richard Helms förutseende nog att förstöra alla MKULTRA-dokument. Kommissionen fick därför i första hand förlita sig på en hemligstämplad rapport från 1963 som hade undsluppit förstörelsen, samt förhör som hölls med personer man visste var inblandade. Dessa visade sig påfallande ofta ha dåligt minne. Det gällde till och med projektets chef, Sidney Gottlieb, som hävdade att han inte mindes så mycket.

Richard Helms var den siste CIA-chefen som var involverad i MKULTRA innan programmet lades ned 1973. Innan sitt avskedande samma år beordrade han förstörelsen av alla dokument. Bild: CIA

1977 hittades 20 000 MKULTRA-dokument som av misstag hade skickats till fel instans för arkivering. Nya förhör hölls. Nu avslöjades bland annat Operation Midnight Climax. Under ledning av agent Morgan Hall – ett alias, hans namn var egentligen George White – hade CIA inrättat bordeller i San Francisco och New York, och där betalat prostituerade som fått i uppgift att lura dit kunder. Kunderna fick sedan dricka drinkar spetsade med LSD och andra droger innan de hade sex. Bakom en envägsspegel satt en CIA-agent och förde anteckningar.

De agenter som varit inblandade hade dock inte mycket att tillföra i förhören – de mindes inte så mycket.

***

Dr. Ewen Camerons grymma experiment
Den skotske psykiatern Dr. Ewen Cameron var med under Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget, där han bland annat gjorde en psykisk utvärdering av Rudolf Hess. Ironiskt nog skulle han uppvisa samma grymhet som nazisterna i sina egna experiment några år senare.

Cameron trodde att man kunde bota schizofreni genom att radera minnet och programmera om det. Mellan åren 1957 och 1964 bidrog en av MKULTRA:s frontorganisationer med 69 000 dollar till hans forskning vid McGill-universitetet i Montreal, där Cameron utförde experiment med droger och elchocker upp till 40 gånger den normala styrkan. Patienterna hade inte samtyckt, och var många gånger inlagda för lättare besvär som ångest och depression. Några fick bestående men och drabbades av minnesförlust, förlorad talförmåga och inkontinens. Andra hamnade i permanent koma och vaknade aldrig upp.

Camerons experiment tros ha bidragit till CIA:s förhörs- och tortyrmanual KUBARK från 1963, som bland annat refererar till ”studier vid McGill-universitetet”.

***

Artikeln publicerades i Allt om Vetenskap 08-2016

Copyright Anton Dilber

Landvägen var ett helvete

”Att resa är att leva”, skrev H.C. Andersen under 1800-talet. Ett par århundraden tidigare handlade det snarare om att överleva. Med vargar, livshotande köld och dåliga vägar blev resan så riskabel och obekväm att den förnuftige gjorde bättre i att stanna hemma.

Av Anton Dilber

Resor var ingen lättsam historia under tidigmodern tid. Dåtidens Sverige sträckte sig nästan 100 mil från Bohuslän i väst till Viborg i öst, vilket innebar att man behövde vara väl förberedd om man ville företa en längre resa inom rikets gränser. Framför allt fick man vara beredd på att det kunde kosta ens liv.

Problemen började redan utanför stadsporten. När tysken Samuel Kiechel lämnade huvudstaden 1586 för att resa till Finland blev han medveten om vilken betydelse årstid och väderlek hade för resenärer i Norden; han hinner knappt komma utanför stadsporten förrän han upptäcker att gatstenarna har bytts ut mot ett svårforcerat lager av lera. “Här i landet reser man mycket lite annat än om vintern, då det ej finns ordentliga vägar” skriver han i sin dagbok.

Resan kantades av risker
Det första uppehållet på resor till Finland var alltid Grisslehamn i Uppland. Där kunde resenären antingen välja att fortsätta landvägen upp till Torneå runt Bottniska viken, eller — om det var en riktigt sträng vinter — resa med släde tvärs över det tillfrusna havet. I det sistnämnda fallet kunde resan till Åbo avverkas relativt snabbt och smärtfritt. Det fick exempelvis italienaren Giuseppe Acerbi erfara 1799; han lämnade Grisslehamn med släde och nådde Åbo efter bara några dagar.

Landvägen var däremot något annat. Det var en resa präglad av mördande kyla, risken att stöta på varg och björn, och en plågsam restid på ungefär två månader. För att uthärda ett sådant inferno krävdes både tjocka pälsar och rikliga mängder brännvin — sprit ansågs vara det bästa sättet att uthärda kylan.

Vagnarna var tortyrredskap
Det var sällsynt att resa med häst och vagn runt Bottniska viken. Vägarna var usla och vagnarna saknade fjädring. Bruket att resa med häst och vagn ökade successivt från 1600-talets slut och framåt, men så sent som 1804 vittnade tysken Ernst Moritz Arndt om vilken tortyr det var att resa på det viset:

“Jag måste tillstå, att man verkligen måste ha goda revben samt ett järnbröst, för att tre dagar i rad låta sig skakas på en sådan maskin.”

Tre dagar är ändå ingenting mot tre månader. 1784 reste de tre systrarna Mason från Skottland hela vägen runt Bottniska viken för att nå Sankt Petersburg i Ryssland. Deras skepp hade förlist utanför Varberg, och en nära döden-upplevelse hade fått de tre systrarna att svära vid att de aldrig skulle sätta sin fot på ett fartyg igen. Resultatet blev att de fick färdas 200 mil med häst och vagn innan de nådde sin slutdestination, där en av systrarna skulle gifta sig. Och tur var väl det — till skillnad från sina två systrar slapp hon därmed att resa tillbaka.

Gästgiverierna var opålitliga
Vägen upp till Bottenviken och ned till Åbo var lång. En resenär behövde både vila ut sig och fylla på proviant utmed vägen, och därför fanns gästgiverier utplacerade med ungefär 1,5 mils mellanrum.

Det var något av ett hasardspel att ta in på ett gästgiveri. Om man hade tur kunde man få sova i en säng och äta en ordinär måltid. Betydligt vanligare var dock att man tvingades äta hårt bröd, sur mjölk och gamla ägg. Den som fick en säng att sova i tvingades ofta att dela den med andra resenärer. Under tiden kalasade råttor, vägglöss och annan ohyra på både människor och proviant. Tysken Samuel Kiechel drog en riktig nitlott när han övernattade i Helsingfors 1586; han fick ligga på golvet tillsammans med hundar, katter, lamm, getter, duvor och grisar som luktade fränt och slickade honom i ansiktet. Ungefär 200 år senare tog italienaren Giuseppe Acerbi in på ett värdshus i Åbo som, kanske som en ödets ironi, kallades “Segern”:

“Vi hade det så obekvämt som möjligt, men vi var tvungna att nöja oss med det, då det inte finns något annat värdshus av samma slag på orten.”

Resor var vanligast under vintern
Om man inte hade turen att få färdas över den tillfrusna Bottniska viken med släde, kom den svåraste prövningen på land där Norrbotten övergår i finska Lappland. Här trängde kylan in i märgen, och det hände ofta att resenärer frös ihjäl. Den franske vetenskapsmannen Pierre de Maupertuis genomförde en expedition till området 1709 och gav en dyster bild av vintrarna i Torneå:

“Då man kom ut ur rummet slets bröstet liksom sönder av luften. Gatorna låg så öde att man kunde ha trott att alla invånare var döda. Kort sagt, i Torneå kunde man se personer som hade stympats av kölden, några hade förlorat sina ben och armar.”

Trots det föredrog man att resa just under vintern i Norden. Om isen var väl tillfrusen och snön tjock, gick det både snabbt och bekvämt att resa med släde, jämfört med den tortyr det innebar att resa med vagn. Även om man bara kunde resa med släde under ett fåtal månader varje år, var aktiviteten på vintervägarna stor. Köpmän föredrog att göra sina affärer under vinterhalvåret, och ämbetsmän sköt gärna upp sina ärenden till samma period.

Resan ned från Torneå kunde ta ytterligare någon månad innan resenären anlände till trygga Åbo. Men den sista etappen var långt ifrån problemfri. När Giuseppe Acerbi fortsätter sin resa genom Finland är han nära döden vid ett flertal tillfällen. I Järvenkylä strax utanför Åbo färdas han med skräck i hjärtat genom vargtäta områden, där blodiga, sönderslitna kadaver kantar resvägen. Mellan Ylistaro och Storkyro i Österbotten är han farligt nära att drunkna när isen rämnar under släden. Således kunde det vara både en välsignelse och en förbannelse att resa genom de tusen sjöarnas land, allt beroende på väderlek.

Kungamakten ingriper
Vägarna och resevillkoren förbättrades i takt med kronans ökande makt. Kanske var det när kungen själv fick känna på resandets plågor den avgörande förändringen kom. 1605 tvingades Karl IX och en ung Gustav II Adolf resa landvägen hem till Stockholm efter ett katastrofalt nederlag mot polackerna vid Kirkholm nära Riga. Det tog två månader för slädarna att runda Bottniska viken, och det sägs att det var på grund av den upplevelsen Karl IX grundade städerna Vasa och Uleåborg efter hemkomsten. I fortsättningen skulle det bli angenämare att färdas längs den finska västkusten, åtminstone om man hade råd att ta in på de båda städernas mer ståndsmässiga värdshus.

Drottning Kristina gjorde också mycket för att förbättra resenärernas villkor. 1649 bestämde hon att alla större vägar skulle inspekteras, jämnas ut och förbättras. Från och med nu skulle även milstenar markera ut avståndet med tio kilometers mellanrum. Många av dessa milstenar finns fortfarande kvar i dag, både i Sverige och i Finland.

Nu för tiden tar det ungefär ett dygn att resa landvägen mellan Stockholm och Åbo.

***

FAKTARUTOR

Alla skulle visa pass
1555 bestämde Gustav Vasa att varje resenär måste ha pass eller vägbrev utanför den trakt där han är känd. Passet utfärdades av landshövdingen eller hans ombud, och skulle alltid visas upp på gästgiverierna. Det fanns nämligen en utpräglad rädsla för spioner. 1742 misstänktes exempelvis den finlandssvenske botanisten Pehr Kalm för spionage när han besökte Bohuslän. Passkontrollerna var extra rigorösa det året på grund av Sveriges krig mot Ryssland, och misstankarna mot Kalm grundade sig delvis i att hans pass saknade landshövdingens underskrift.

***

Vägen var full av hinder
Resenärer i det gamla Sverige fick ta en dag i taget. Med dåliga vägar och opålitliga kartor blev det svårt att planera hela resan.

Vägkartor
Man kunde inte alltid lita på kartorna. De hade en tendens att visa både fel riktning och fel avstånd. Dessutom var det svårt att ens få tag på kartor — kronan fruktade att de skulle hamna i spioners händer.

Avstånd
1649 bestämde drottning Kristina att milstenar skulle resas för att markera exakta avstånd. Innan dess var avståndsmätningen kaotisk. Mått som famnar, alnar, yxkast, båtslängder och hundskall var vanliga, och olika landskap använde gärna lokala måttenheter.

Byvägar
Byarna var inhägnade och vägen genom dem blockerades av grindar. På så sätt hindrade man byns kreatur från att rymma. Resenärer tvingades att hela tiden öppna och stänga dessa grindar, vilket blev ett återkommande irritationsmoment.

Vägbredd
Landvägarna var till en början bara hjulspår. När två vagnar skulle passera varandra var man därför tvungen att lyfta bort den ena vagnen från vägen och vänta tills den andra hade passerat. Vilken sida man valde att köra på var valfritt när vägarna väl hade breddats; vänstertrafik infördes först 1734. Den kom sedan att gälla i Sverige fram till 1967. Finland övergick till högertrafik 1858.

Färdregler
Enligt 1734 års lag var det förbjudet att färdas längre än en mil på en och en halv timme. Det motsvarar ungefär sju kilometer i timmen. Regeln skulle skydda gästgiveriernas hästar från utmattning, men det var sällan den följdes i praktiken.

***

Artikeln publicerades i Illustrerad Vetenskap Världens Historia 05-2012

Copyright Anton Dilber