Corpse Reviver No. 2

Det finns en gammal myt som säger att man botar baksmällor genom att dricka gårdagens dryck en gång till. Engelsmännen säger då att de tar sig en hair of the dog, ett uttryck som kan spåras tillbaka till de gamla visdomsraderna

“Take the hair, it’s well written,
Of the dog by which you’re bitten;
Work off one wine by his brother,
And one labour with another…
Cook with cook, and strife with strife:
Business with business, wife with wife.”

En annan myt säger att man botar baksmällor genom att ”få igång systemet”. Det klassiska exemplet är Bloody Maryn, som antas göra kroppen gott med sin kryddiga mix av tomatjuice, worcestersås, tabasco, svartpeppar och så vidare. Det finns inga som helst belägg för att dessa ingredienser återställer kroppen, men en välgjord Bloody Mary kan vara ett ganska trevligt placebo trots det.

Slutligen finns ett tredje sätt att återställa livsandarna. Det är varken baserat på hair of the dog-principen eller påstått hälsofrämjande ingredienser, utan på tanken att berusning i sig är ett bra sätt att bota baksmällan.

Något som faktiskt är sant.

Återställare fungerar nämligen på det viset att de skjuter upp känslan av svaghet, trötthet, ångest och allt det som hör en bakfylla till. Vi upplever en omedelbar förbättring. Och så småningom skapades en grupp drinkar som var menade att uppnå just detta: att fixa lite falsk förbättring. Bartenders kallade dem för corpse revivers (”likväckare”), och enligt sägnen ska de ha varit bättre än andra drinkar när det kom till att bota baksmällan. Vilket givetvis är nonsens.

Runt det förra sekelskiftet fanns en hel radda corpse revivers, men i dag finns bara två recept bevarade. Båda finns i Harry Craddocks The Savoy Cocktail Book från 1930. Det ena, Corpse Reviver No. 1, görs sällan längre och har få anhängare. Det andra, Corpse Reviver No. 2, är däremot en fantastisk drink som alla borde prova någon gång.

Gin, Cointreau, Lillet och citronjuice i lika delar med en touch absint. Konstruktionsmässigt påminner den om en Last Word, men i stället för att vara en drink med fräna smaker är Corpse Reviver No. 2 snarare lagd åt det finstämda hållet.

Men se upp. Harry Craddock säger att om vi dricker fyra stycken i tät följd kommer ”liket att sövas ned igen”, och då går hela poängen förlorad. Gamle Harry har rätt, såvida du inte råkar vara en 8:2:1-person med en läromästare från Okinawa.

Corpse Reviver No. 2

2 cl gin
2 cl Cointreau
2 cl Lillet blanc / Cocchi Americano
2 cl citronjuice
1 stänk absinthe

Ingredienser: Det ska vara en torr gin i den här drinken, och enligt min erfarenhet funkar de klassiska märkena bäst. Tanqueray, Beefeater och Gordon’s levererar den ryggrad som krävs utan att störa helheten. För en mer subtil ginsmak går Plymouth eller Bombay Sapphire också bra. Undvik däremot moderna märken som Gin Mare eller Monkey 47. De stjäl för mycket uppmärksamhet i en drink av den här typen och lämpar sig bättre för andra sammanhang.

Cointreau bör vara ditt standardval vad gäller apelsinlikörer, men om plånboken är tunn kan du givetvis ersätta med en annan triple sec (samlingsnamn för apelsinlikörer av samma typ) från märken som Bols, De Kuyper och Cartron.

Den ursprungliga versionen av drinken gjordes med aperitifvinet Kina Lillet (som för övrigt även användes i James Bond-drinken Vesper), men 1986 förändrade företaget sitt recept. Dagens version, Lillet blanc, är mindre bitter och mer fruktig. En del gamla rävar hävdar att aperitifvinet Cocchi Americano ligger närmare Kina Lillets smakprofil än vad Lillet blanc gör, och faktum är att Cocchi Americano ger dig en riktigt schyst Corpse Reviver No. 2. Men det gör Lillet blanc också. Därför är det helt upp till dig att välja.

Citronjuicen ska givetvis vara färskpressad.

Slutligen har vi absinten. Spelar det någon roll vilket märke vi använder? Nej. Men det är viktigt att det är riktig absint och inte fejk-absint. Läs det finstilta och se till att det är ett anis- och malörtsdestillat. Om du inte känner för att inhandla en flaska absint – de tenderar ju att kosta en del – kan du i värsta fall ersätta med någon annan aniskryddad sprit, som pastis. Men gör det på egen risk, för resultatet lär bli sämre.

Det finns för övrigt en variant på den här drinken som går under samma namn, men som innehåller svensk punsch i stället för Lillet. Receptet dök upp under 40-talet, bland annat i Patrick Gavin Duffys Official Mixer’s Manual och i Trader Vics Bartending Guide. Lillet och punsch är givetvis två helt skilda smaker, och den sistnämnda ingrediensen bidrar med en större sötma. Trots det är den andra versionen inte alls en dålig drink, även om jag gillar originalet bättre.

Så gör du: Ställ in cocktailglaset i frysen någon halvtimme innan så att det blir iskallt. När det blir dags att mixa tar du ut glaset ur frysen och häller lite absint i det. Snurra runt glaset så att absinten täcker hela ytan och häll sedan ut allting. Avsluta med att skaka upp drinken med is och sila över den i ett cocktailglas.

Smutta på drinken och känn hur liket långsamt väcks till liv. Du blir givetvis inte ett dugg återställd, men det finns bättre och sämre sätt att bedra sig själv, och en Corpse Reviver No. 2 är ett av de allra bästa.

Share on FacebookTweet about this on TwitterShare on Google+

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.