Creole Scream

Människor tvingas sällan till handgemäng när de vill avgöra en dispyt om hur man bäst blandar en drink. Men det har hänt. Det hände exempelvis 1831 i den amerikanska södern, när två män utkämpade en duell efter ett bråk om huruvida en Mint Julep ska innehålla två eller tre skedar socker. Det hände även de två tv-karaktärerna Danny Wilde och Lord Sinclair i den brittiska tv-serien The Persuaders, mer känd under namnet Snobbar som jobbar i Sverige.

Danny och Sinclair är två rika playboys som lever loppan på den franska Rivieran. Men där upphör också likheterna. Wilde (spelad av Tony Curtis) är den gatusmarte jänkaren som lyckades komma upp sig från rännstenen och bli stormrik på oljeaffärer. Sinclair (spelad av Roger Moore) är raka motsatsen: gamla pengar, engelsk överklass, internatskolan Harrow.

Trots skillnaden bildar det omaka paret så småningom en brottsbekämpande duo. Men innan det ryker de ihop rejält. Föremålet för deras dispyt: drinken Creole Scream.

 
Det har givetvis aldrig funnits någon klassisk drink med det namnet. Men i samma stund som Lord Sinclair delade med sig av receptet i sekvensen ovan, blev jag nyfiken på att blanda den.

Vi börjar med att reda ut några frågetecken. Först och främst: vad är en ”jigger of white rum”?

Den typiska jiggern, ett mätverktyg av metall, brukar här i Sverige mäta fyra centiliter i ena änden och två centiliter i den andra. I USA är standardmåttet en- och en halv ounce i ena änden och tre fjärdedelar av en ounce i den andra (ungefär 4.5 respektive 2.25 centiliter). Britterna jobbar däremot ofta med 5/2.5 centiliter. Så vilket mått ska vi välja? Jag röstar för det amerikanska måttet, då både Wilde och Sinclair är överens om att Creole Scream är en amerikansk drink, oavsett om den skapades av en engelsk gentleman eller inte.

Frågetecken nummer två: ”a dash of bitters”. Där är det inga större konstigheter. Serien spelades in 1971, mitt under den stora bitters- och cocktaildöden, och på den tiden fanns i stort sett bara Angostura bitters och möjligtvis orange bitters i barerna. Jag kör på Angostura. Inte minst eftersom Angostura alltid är en självklar danspartner till rom.

1235473954_1

Vidare har vi frågan om vermouth. Vilken vermouth är det egentligen som åsyftas? Torr eller söt? Spontant verkar söt vermouth vara en bättre medspelare till rom, men för säkerhets skull testar jag att göra två versioner: en med torr vermouth och en med söt.

Vidare: hur mycket vermouth? Här får vi helt enkelt gissa. Jag hör till den skara som inte är rädd för vermouth, så jag vräker på med 2.5 centiliter, vilket ger oss ett 2:1-förhållande mellan sprit och starkvin.

”A measure of grenadine.” Här måste jag säga att Sinclair är mer oprecis än de medeltida måtten ett hundskall och ett yxkast. Hur mycket är egentligen en ”measure”? Å ena sidan skulle man kunna hävda att en measure är detsamma som en jigger, det vill säga ett helt mått. Å andra sidan kan man hävda att det betyder en skvätt. Jag prövar att göra den torra versionen med en centiliter, och den söta med en barsked (en halv centiliter).

Sist men inte minst: oliverna. En eller två? Lord Sinclair insisterar på en oliv. Danny Wilde vill däremot se två oliver skvalpa mot varandra. Jag väljer att göra två versioner även här: en singel och en dubbel.

Så där, dags att utföra experimentet:

Creole Scream (Lord Sinclair)

4.5 cl vit rom
2.25 cl torr vermouth (Noilly Prat)
1 cl grenadin
1 stänk Angostura bitters
1 oliv

Creole Scream (Danny Wilde)

4.5 cl vit rom
2.25 cl söt vermouth (Antica Formula)
En barsked grenadin
1 stänk Angostura bitters
2 oliver

creolescream

Omdöme: Fruktansvärt! Torr eller söt, det här var en av de sämsta drinkarna jag någonsin har provat. Lord Sinclair säger att ”next to women, and dogs, a man’s best friend is a Creole Scream”. Men sanningen är att en Creole Scream är en lika god vän till mannen som Brutus var till Caesar, eller Judas till Jesus. Problemet ligger inte så mycket i kombinationen rom och vermouth, som i faktumet att grenadin och oliver tvingas idka fruktansvärt samlag i en och samma drink. Det är precis lika äckligt som det låter.

Det här var i och för sig inte oväntat. Drinken var förmodligen ett skämt som manusförfattarna kom på sinsemellan.

Jag måste dock säga att de förtjänar beröm för att ha kommit på ett så fantastiskt namn som Creole Scream. Kanske kan någon duktig bartender där ute skapa ett nytt recept som gör namnet rättvisa? Jag ser en tiki-historia framför mig gjord på rom, ananas, cream of coconut, Peychaud’s bitters och annat skojigt, serverad i en mugg som ser ut som ett krympt infödingshuvud. Garnering: en kanelstång som man tänder eld på. Tanken färdas till New Orleans träskmarker eller Guyanas djungler. Det skulle vara en drink värd namnet!

1 Thought.

  1. Först och främst en STOR ELOGE till artikelförfattaren som på ett så hedervärt och vetenskapligt sätt angripit detta synnerligen viktiga ämne!

    MEN…
    Jag får be så hemskt mycket om ursäkt, men jag kan allvarligt talat inte höra Lord Sinclair nämna något om att det ska vara Vermouth i drinken. Hör jag bara fel och/eller illa…?

    Inte för att jag tror att denna drink skulle bli så där särskilt mycket smakligare utan Vermouth beroende på rom/oliv/grenadine-problemet, möjligtvis kanske något mindre obehaglig.

    Jag tror nog att artikelförfattarens jämförelse med potatismoset i klass 6b står sig ganska bra i vilket fall som helst, om det nu inte fanns speciella och numera bortglömda 70-talsoliver som smakade mera som cocktail-bär vill säga. Med ett cocktail-bär (Obs! ÄKTA cocktailbär alltså, och inte dessa vedervärdiga massproducerade styggelser på burk) och utan Vermouth skulle jag nog kunna tänka mig att den faktiskt inte är så dum. Fast då bör den väl få heta Cajun Scream eller Creole Whisper eller nåt sånt för att markera skillnaden.

    Hälsar
    Stargazer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.