Herr Zwirbelbart

En gång fick jag en riktigt pretentiös gäst i baren. Pretentiös för att han sportade en Zwirbelbart-mustasch (en sådan där som viks upp i ändarna), och pretentiös för att hela hans uppenbarelse andades ”jag är minsann en finsmakare, och jag vill att du ska veta om det”. Jag fick höra på omvägar att det här var en man som, föga förvånande, arbetade i restaurangbranschen, så jag visste ungefär vad jag hade att vänta mig. Restaurangmänniskor faller nämligen in i en av två kategorier när de själva är gäster:

1. Den über-trevliga kategorin, som glatt samtalar och dricksar bortom all reson. De viftar bort eventuella fel med inställningen ”shit happens”, för de vet hur det är att jobba i branschen.

2. Den svåra och griniga kategorin, som har fått för sig att de är fursten av Monaco. De gör allt för att hitta fel och känner sig kränkta om servitrisen råkade glömma att ta in vitlökssmöret.

Det var uppenbart att Herr Zwirbelbart tillhörde den andra kategorin, för han hade en väldigt sträng uppsyn. Vad skulle han beställa? En Corpse Reviver No. 1, som jag aldrig kommer ihåg receptet på? En Monkey Gland, som inte ens är god men kännetecknar djupgående kunskaper om cocktailhistoria?

Det blev ingetdera. Han beställde en Whiskey Sour.

”Aha, du försöker sätta dit mig” tänkte jag. Du tycker säkert att en Whiskey Sour ska göras på ett väldigt specifikt sätt. En minimal mängd äggvita, en touch Angostura, kanske ett urvridet citronskal på toppen. Och när jag ställer fram det som i mitt tycke är en bra Whiskey Sour, droppar du en smart kommentar om att det minsann är bättre med den eller den detaljen.

Den fällan tänkte jag inte gå i. Så jag avfyrade en fråga i förebyggande syfte. Bartenderns motsvarighet till det amerikanska försvarets koncept pre-emptive strike:

”Vill du ha den gjord på något speciellt sätt? Surare, sötare? Spritigt, mindre spritigt?”

Men det här var ingen gröngöling. Herr Zwirbelbart var en värdig motståndare som visste hur spelet skulle spelas. Han såg på mig med allvarlig min, och svarade:

”Jag tycker om balans.”

Allright, om du vill använda dig av ohederliga tricks är jag inte den som ryggar undan, tänkte jag. Jag log, och påpekade att balans är en subjektiv fråga. Det som är surt för en person är inte surt för nästa. Han höll givetvis inte med. Men jag slapp åtminstone att ta till den sokratiska frågemetoden för att krossa hans argument som en pung i ett skruvstäd, för han kunde sträcka sig till att visa med händerna vilken sorts balans han var ute efter:

”Om surheten och sockret är här, så vill jag att whiskeyn ska vara här.”

Fair enough. Han var en 4:2:2. Alltså fyra delar whiskey och två delar citronjuice och socker. Jag noterade dock att händerna rörde sig otydligt när de visade citronen och sockret, så jag gjorde en taktisk ändring från 4:2:2 till 6:3:2. Pretentiösa människor gillar inte när det blir för sött.

balanskaiserwilhelmii
”Jag tycker om balans.”

Ägget knäcktes. Ingredienserna blandades. Iskuberna rasslade. När jag ställde den färdiga drinken framför Herr Zwirbelbart var det inte bara en Whiskey Sour, utan Konst. Och hör och häpna: Herr Zwirbelbart verkade nöjd. Så nöjd som en sådan människa kan bli det vill säga; han gjorde åtminstone inte någon konstig min eller slängde ur sig någon syrlig kommentar.

Och det för oss in på det jag egentligen vill komma till med den här berättelsen: att man med tiden lär sig att se vilken balans-typ en gäst är. ”Aha, hon är en 1:1:1.” Eller den där kufen med det vildvuxna skägget som ser ut att ha levt som en eremit i 14 år: ”aha, en 8:2:1”. Och det för oss i sin tur fram till följande lista, som beskriver fyra olika kategorier av gäster som alla har sin uppfattning om vad balans är:

1:1:1

balansparty

De heter Melissa och Hinken, och de syns så gott som varje helg ute i stans nattliv. Där dricker de Redbull & Vodka och P2. Och för omväxlingens skull blir det ibland en Xider, den där med smak av guava och kaktus. Ibland blir det shots, och då väntar en lång radda 1:1:1. Alltså lika delar sprit, surt och sött. ”Mmm, den var god”, säger Melissa när hon ställer ned glaset och ler mot mig. Hinken gör tummen upp. Sedan går de vidare till nästa ställe, där ett svartsjukedrama kommer att utspela sig. Det är Hinkens gamla flickvän Nathalie som spökar.

Det finns dock en variation på den klassiska 1:1:1-typen, och det är muntra män och kvinnor i åldersspannet 40-50 som festade loss rejält under 90-talet. Nu återupplever de gamla klassiker som Hot Shot, B-52 och Kamikaze enligt 1:1:1-formeln, och det är ju på sätt och vis lite charmigt. De är alltid flörtiga av sig, och tillhör med största sannolikhet den svenska swingersscenen.

4:2:2

balans422b

En 4:2:2 är en drink som går hem hos den breda massan. Den funkar för Lennart som är i stan för att promote:a en ny typ av dammsugarfilter på Älvsjömässan, såväl som för karriärkvinnan Erika när hon träffar upp sin bästa väninna för att prata om livet, karlar och yoga. Den går till och med hem hos vissa konnässörer, som visserligen kommer att påpeka att det kunde ha varit lite surare, men som ändå kommer att halsa drinken hjärtligt. 4:2:2 är säkra proportioner. Den gyllene medelvägen. En drinks motsvarighet till en väl fungerande blandekonomi.

4:2:1

balanshipster

Han heter Eric och bor i New York, så han kan välja och vraka bland en massa hipsterbarer som har koll på vad som är the shizzle just nu. Du kan inte servera en 1:1:1 till den här killen och förvänta dig att han blir nöjd. Skakar du däremot fram en 4:2:1 blir han nästan lika glad som när Apple har släppt en ny produkt, för han har lärt sig att drinkar ska vara sura och lite svårdruckna. Snart uppdaterar han sin Facebook-status med texten: ”Jesus, this is like the best Whiskey Sour ever.”

8:2:1

balanshemingway”12, 13, 14 centiliter… Det blir lagom.”

Välkommen till tokstollarnas land. Människor som uppriktigt gillar ofantliga mängder sprit i sina drinkar, och som inte bara dricker på det viset för att verka hårda. Formeln 8:2:1 kommer ursprungligen från den gamle författaren och cocktailfantasten David Embury, och han är den ende som klarar av att dricka drinkar enligt sådana proportioner. Utom tokstollarna då. Oftast är de amerikaner, men undantag finns. En gång träffade jag exempelvis en svensk musikprofessor som kunde hälla i sig 30 centiliter whisky inom loppet av 45 minuter utan att det märktes på honom. Han sade att han hade studerat under någon sorts läromästare från Okinawa under sin barndom, och av honom lärt sig att fokusera så pass koncentrerat att det krävdes ofantliga mängder sprit att få honom full. True story – jag såg det med egna ögon!

Så ser listan ut. Men ibland misstar man sig. När det gäller vår käre Herr Zwirbelbart, hade jag exempelvis gissat att han snarare var en 4:2:1 än en 6:3:2, och ibland händer det att en hipsterkille med stort skägg vill ha en 1:1:1 utan att vara ironisk. Det är livet i ett nötskal antar jag, att livsformer muterar och börjar bete sig på nya, oväntade sätt. Och tur är väl det, för om det är något jag inte uppskattar så är det alltför hög förutsägbarhet. Brukar bli rätt tråkigt i längden.

Vilken kategori tillhör du?

7 Thoughts.

  1. Superbt skrivet!

    Rent spontant skulle jag nog lägga mig inom spannet 4:2:1, brukar ge en trevlig blandning (särskilt i drinkar som t ex en klassisk Daiquiri)

    • Håller med till 100% vad gäller Daiquirin. Annars håller jag mig nog oftast inom spannet 4:2:1 till 4:2:2 om vi bara snackar sprit, citrus och socker.

      En lurig kategori är för övrigt det som kallas för ”New Orleans Sours”, som alltså är sours som innehåller Cointreau med ovan nämnda formel i stället för sockerlag. Typiska exempel är Sidecar och White Lady. Då ger 4:2:2 istället en väldigt vuxen smak, som inte alls är lika lättillgänglig som en Whiskey Sour med 4:2:2.

  2. fantastisk trevlig läsning och bra skrivet!

    personligen, när det gäller en whiskey sour: 5:1:1,5! uppskattar en bra bourbon eller rye helt enkelt, men tycker att syran ofta tar överhanden. däremot är alltid lite sötma gott!
    gäller det en daiquiri uppskattar jag dock en klassisk 4:2:1. förmodligen för att jag uppskattar sol och sommar och då blir det per automatik att jag refererar till ljus rom och lime!
    kommer triple sec in i bilden brukar jag faktiskt bara använda mig/be om en barsked av denne. beror förmodligen på att jag helt enkelt inte lärt mig uppskatta smaken när denne används i en sour…

    än en gång, tack för underhållande läsning! skriv gärna mer! dåligt med kvalitativa cocktailbloggar i det här landet bortsett din och ett par till!

    • Spritigt! Men i och med att du kör mer socker än citron, kan jag tänka mig att det blir rätt aptitligt.

      Tack för övrig feedback; det blir definitivt fler texter framöver.

  3. Nästan tre år sedan detta inlägg publicerades, och det håller fortfarande klass! Kanske att du ska hedra det kommande jubileumet med ett inlägg om just Whiskey Sour? Det är ju trots allt en klassiker, som tyvärr fått genomlida viss bastardisering

    Finns det föresten någon anledning till att du gått in och redigerat många gamla inlägg?

    • Det kommer ett inlägg om Whiskey Sour också i sinom tid, men jag vet inte när; jag styrs av lust och skriver nya inlägg när andan faller på.

      Anledningen att jag har redigerat gamla texter — och raderat vissa — är att jag tyckte att de höll låg kvalitet. Man ska vara schyst mot sin läsare och hålla sig till ämnet, och tidigare spretade texterna mycket och innehöll ovidkommande skit. Alltså: en kombination av respekt för läsaren och en god portion självkritik.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.