Dödens rör

En monsterkanon, kraftfull nog att nå Israel eller att skjuta ned satelliter i rymden. Det verkar ha varit målet med Iraks topphemliga Project Babylon. Programmet fick ett abrupt slut 1990 när dess ledare Gerald Bull blev mördad — troligtvis av underrättelseagenter.

Text: Anton Dilber

Han sköts bakifrån medan han låste upp dörren till sin lägenhet. Fem skott. Patrontyp Browning 7.65 millimeter. Grannarna varken såg eller hörde något, så mördarna måste ha använt sig av ljuddämpare.

Mer än så kunde Brysselpolisen inte fastställa den 22 mars 1990, när den kanadensiske artilleriexperten Gerald Bull hittades ihjälskjuten framför sin lägenhet. Det var känt att Bull handlade med vapen, och att han — i enlighet med sitt geschäft — hade en flexibel inställning till lag och moral. Polisen hade dock ingen insyn i hans affärer. Vem hade han hamnat i konflikt med?

För att besvara den frågan behöver vi gå tillbaka några decennier i tiden, till 1960-talet. Då ledde Gerald Bull det militära forskningsprogrammet HARP (High Altitude Research Project), ett samarbete mellan hans hemland Kanada och USA. Programmets långsiktiga mål var att undersöka om det går att skjuta upp satelliter i omloppsbana med stora kanoner. Bull var besatt av den idén, och det skulle han förbli ända fram till sin död.

Gerald Bull (vänster) visar HARP:s rymdkanon för Kanadas premiärminister Jean Lesage. Bild från 1965. Foto: Montreal Star

HARP gjorde framsteg, och 1966 lyckades Bull sätta nytt höjdrekord genom att skjuta upp en projektil 180 kilometer över jorden. Men året därpå ströps plötsligt all finansiering. Vietnamkriget hade försämrat relationen mellan Kanada och USA, och Pentagon hade förlorat intresset för Bulls monsterkanoner till förmån för missiler.

Bull blev förbannad över att HARP lades ned, men han vägrade ge upp. Han grundade ett eget bolag, Space Research Corporation, och resonerade att han i stället skulle kunna realisera sin dröm på egen hand. Först var han dock tvungen att skaffa sig pengar. Det kunde han göra genom att kommersialisera den kunskap han hade i sitt huvud. Som expert på ballistik, läran om avfyrade projektilers rörelse i luften, kunde han utveckla vapen som världens militärer hade nytta av.

Ett sådant blev hans haubits, GC-45. Den hade längre räckvidd och större träffsäkerhet än motsvarande artilleripjäser hos både NATO och Warszawapakten. Under 1970-talet blev apartheidregimen i Sydafrika en av GC-45:ans första köpare. Affären var egentligen illegal på grund av omvärldens handelssanktioner mot Sydafrika, men Bull lyckades genomföra den bakom kulisserna med hjälp från CIA. Det låg nämligen i CIA:s intresse att hjälpa Sydafrika i dess pågående krig mot vänstergrupperingar i Angola.

Bull blev rikligt belönad för sin insats: pengarna rullade in, och hans inflytelserika vänner ombesörjde att han fick bli amerikansk medborgare. Men 1976 vände hans lycka. Dels ville USA:s nye president Jimmy Carter ta itu med den illegala vapenhandeln. Dels hade Bull gjort misstaget att inte ge vapenhandlaren Jack Frost någon ersättning för Sydafrikaaffären, trots att denne hade satt honom i förbindelse med regimen från första början. Frost hämnades genom att läcka information om köpet, och snart började snaran kring Bulls hals att dras åt. Han hoppades att hans CIA-kontakter skulle hjälpa honom att undgå bestraffning, men tvärtom blev han i stället utsedd till syndabock och fick avtjäna sex månader i fängelse.

Den behandlingen skulle han aldrig glömma. Han såg den som ett svek och avsvor sig allt samarbete med USA. Han flyttade till Bryssel, vapenhandelns Mecka. Genom en annan vapenhandlare, Sarkis Soghanalian, fick han under början av 1980-talet kontakt med Iraks diktator Saddam Hussein, som nyligen hade inlett ett krig mot Iran med västmakternas hemliga stöd.

Bull och Hussein kom bra överens. I utbyte mot att Bull sålde sin GC-45 till honom och förbättrade räckvidden på hans SCUD-missiler, erbjöd Hussein honom även 25 miljoner dollar för att konstruera den rymdkanon han så länge hade drömt om. Programmet fick namnet Project Babylon och inleddes 1988. Redan 1989 stod en mindre prototyp, Baby Babylon, färdig på Jabal Hamrin-berget 145 kilometer norr om Bagdad. Den slutliga versionen, Big Babylon, skulle väga nästan 2000 ton och ha ett 156 meter långt eldrör.

Två sammanfogade delar av Big Babylons eldrör. De tillverkades av företaget Sheffield Forgemasters och beslagtogs av den brittiska tullen kort efter mordet på Gerald Bull. Foto: Geni/Wikimedia

Vad ville Saddam Hussein med dessa kanoner? Enligt den avhoppade ministern Hussein Kamel al-Majid var syftet tudelat. Dels skulle de med sin långa räckvidd kunna hota fiender som Israel och Iran med kemiska, biologiska och nukleära vapen. Dels skulle Big Babylon kunna användas som antisatellitvapen genom att riktas mot rymden.

Oavsett vilket agerade någon kvickt för att undanröja Bull. Huvudmisstänkta är fortfarande den israeliska säkerhetstjänsten Mossad och Irans dåvarande motsvarighet, Vevak. Troligtvis upplevdes inte bara Babylon-kanonerna som ett hot; Bulls arbete med SCUD-missilerna var minst lika farligt.

Kanske blir de exakta omständigheterna kring hans död aldrig kända. Kvar i dag finns endast lösa spekulationer, några “erkännanden” från underrättelsekretsar som inte kan bekräftas, och fysiska kvarlevor av en dröm han aldrig fick realisera. Bland annat står två delar av Big Babylons enorma eldrör utställda på Royal Armouries i Storbritannien.

De flesta andra delar förstördes, tillsammans med prototypen Baby Babylon, av FN-inspektörer efter Gulfkriget 1991.

* * *

FAKTARUTOR

Baby Babylon
Kaliber: 350 millimeter.
Eldrör: 46 meter.
Vikt: 102 ton.
Uppskattad räckvidd: 750 kilometer.

Big Babylon
Kaliber: 1000 millimeter.
Eldrör: 156 meter.
Vikt: 2100 ton.
Uppskattad räckvidd: 1000 kilometer med en 600-kilosprojektil, eller samma räckvidd med en raketdriven projektil på 2000 kilo.

* * *

Artikeln publicerades i Teknikhistoria 5/2018

Copyright Anton Dilber

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.