Framtidens sci fi-vapen

Robotar, laservapen, osynlighet – modern vapenteknik börjar alltmer likna det som en gång i tiden kallades science fiction. Från försvarsrobotarna i Robocop till exoskeletten i Starship Troopers betar världens militärer av framtidsteknikerna steg för steg och förvandlar fiktion till fakta. Många av dessa tekniker är inte oväntat kontroversiella och har väckt heta diskussioner.

Text Anton Dilber
Bild BAE Systems, US Army, US Marine Corps m. fl.

Korpral Benjamin Cartwright höjer armen mot skyn. Han håller en InstantEye i handen, en drönare utrustad med tre kameror som kan filma både dagtid och nattetid. Drönarens propellrar snurrar för fullt, men den lämnar inte Cartwrights hand förrän han släppt taget. Längre ned i dalen står en grupp provisoriska byggnader som ska efterlikna gatumiljön i en mindre stad. Korpral Cartwright har fått i uppgift att skicka InstantEye dit för att kartlägga området. Eller som produktens slogan säger: ”Eyes in before guys in.”

Samtidigt patrullerar två andra marinsoldater i utkanten av låtsasstaden tillsammans med MAARS, en militärrobot som liknar en stridsvagn i miniatyrformat. Trots robotens storlek – den når knappt upp till midjan på en människa – är den tungt utrustad med både kulspruta och raketgevär.

Scenen är Camp Pendleton i södra Kalifornien, där den amerikanska marinkåren testar futuristiska vapen en solig julidag 2016. Mycket står på spel. Bakom innovationerna står aktörer som har fått tiotals miljoner dollar i forskningsanslag av det amerikanska försvarsdepartementet, och det är inte säkert att deras produkter får tummen upp. En ny teknik kan nämligen verka perfekt i teorin, men om den inte fungerar i fält – det vill säga gillas av grabbarna på marken – är den värdelös. Testandet är därför en utdragen process. Soldaterna kommer att ge många utlåtanden innan marinkåren tar ett slutgiltigt beslut.

Militärroboten MAARS är utrustad med den lite tyngre kulsprutan M240B, som annars är otymplig att ha med sig ut i fält. MAARS har styrts med fjärrkontroll i övningarna, men tekniskt finns inga hinder för att den ska kunna agera självständigt. Bild: Pfc. Rhita Daniel, U.S. Marine Corps

MILITÄRROBOTARNAS GRYNING
Scenen vid Camp Pendleton verkar harmonisk vid en första anblick. Människa och maskin samarbetar. Men hur kommer den relationen, där parterna i dag verkar i symbios, att utvecklas på sikt? Styrkan hos många science fiction-berättelser är inte bara att de låter oss se en spännande glimt av en potentiell framtid, utan också att de riktar en spegel mot oss själva och får oss att fundera på vart våra samhällen är på väg.

Det finns en makaber scen i filmen Robocop (1987), där det fiktiva företaget OCP presenterar militärroboten ED-209 under ett chefsmöte. Det som väntas bli en framgångsrik demonstration förvandlas till en mardröm när ett fel i programvaran får ED-209 att skjuta ihjäl en av cheferna. 1987 var det science fiction. I dag är det science fact. Tekniskt finns det nämligen inga större hinder längre för att tillverka den typen av försvarsrobotar. Det största hindret är politiskt.

Motståndet mot autonoma vapensystem har ökat sedan millennieskiftet. En orsak till det är att militära drönare i enstaka fall har råkat anfalla fel måltavlor i krigszoner. En annan är att utvecklingen inom artificiell intelligens nu har nått ett stadium där drönare och robotar i hög grad kan agera självständigt. Ett sådant exempel är den sydkoreanska försvarsroboten SGR-1, som är placerad vid gränsen mot Nordkorea. Med hjälp av rörelsedetektorer, värmekameror och laserstyrning kan den lokalisera och anfalla måltavlor upp till tre kilometer bort – utan mänsklig inblandning. Än så länge tillåter dock ingen av världens försvarsmakter sina autonoma vapensystem att gå till attack utan mänskligt godkännande. Men det kan förändras i morgon. Och därmed har en viktig fråga uppstått för mänskligheten: vilken grad av självständighet ska vi tillåta de beväpnade robotarna att ha?

Legged Squad Support System (LS3) är en robotversion av en packåsna som armén testade fram till 2015. Den ratades till slut för att den lät för mycket — soldaternas position kunde avslöjas av ljudet. Trots det har LS3 bidragit till betydande framsteg inom utvecklingen av autonoma robotar. Bild: Sgt. William L. Holdaway, U. S. Marine Corps

Kritiska röster menar att autonoma vapen utgör en tredje revolution inom krigföring – den första var krutet, den andra atombomben – och att deras destruktiva kraft är så stor att vi antingen måste förbjuda dem helt eller begränsa dem genom att stifta nya lagar. Mycket tyder på att frågan kommer att debatteras livligt under kommande decennier.

FRÅN STAR WARS TILL LAWS
Samtidigt som autonoma försvarsrobotar börjar uppnå en teknisk nivå av rang, har en annan klassisk sci fi-teknik börjat intressera världens militärer: laservapen. När den första lasern byggdes 1960 var förhoppningarna stora. Den dök genast upp i 60-talets sci fi-verk, bland annat i Star Trek, Lost In Space och i Frank Herberts Dune, där den dock framställs som gammalmodig.

Sedan dess har utvecklingen mot laservapen gått långsamt. Under början av 80-talet lanserade Ronald Reagan försvarsprogrammet Strategic Defense Initiative – även kallat Star Wars – där tanken var att laservapen skulle skjuta ned kärnvapenbestyckade missiler från rymden. Men Reagans Star Wars realiserades aldrig i praktiken, och när Sovjetunionen kollapsade under början av 90-talet lades programmet ned.

Under tiden gjorde lasern succé i otaliga icke-militära sammanhang, från laserskrivare till ögonlaseroperationer. Dessa framsteg inom kommersiell och medicinsk laser har bidragit till att möjliggöra den forskning som nu bedrivs kring laservapen.

Just nu befinner sig det amerikanska transportfartyget USS Ponce någonstans på de sju haven. Ovanför skeppets kommandobrygga är LaWS (Laser Weapon System) monterat, ett laservapen som kan avfyra en 30-kilowattsstråle mot inkommande hot. För att sätta den siffran i ett sammanhang innebär det att LaWS är tillräckligt kraftfullt för att skjuta ned lätta drönare eller bränna sönder motorerna på mindre båtar. Med andra ord är den destruktiva kraften inte i nivå med fiktiva laservapen än, men utvecklingen går snabbt framåt.

Systemet HELLADS (High Energy Liquid Laser Area Defense System), som utvecklas av General Atomics, är redan under utveckling och beräknas kunna generera minst 120 kilowatt under början av 2020-talet. Det anses vara tillräckligt för att skjuta ned inkommande missiler och bemannade flygfordon.

Eldkraften i LaWS uppnås genom att sex olika laserstrålar träffar samma punkt vid samma tillfälle. I grunden är det samma typ av strålar som de man använder vid lasersvetsning. Bild: John F. Williams, U.S. Navy

59 CENT PER SKOTT
Laservapen utvecklas inte för att imponera, utan för att de är billiga i drift. Det israeliska luftförsvarssystemet Iron Dome, som är ett projektilvapen, kostar exempelvis 50 miljoner dollar per enhet, och varje missil som Iron Dome skjuter i väg kostar 20 000 dollar. LaWS kostar bara 59 cent att avfyra. Även om laservapen är dyra i inköp, så är löftet om billig ammunition som aldrig tar slut – åtminstone inte så länge det finns en kraftkälla – ett oslagbart säljargument.

Dock kvarstår en del problem. Ett sådant är att laserstrålar är känsliga för atmosfäriska störningar. Det kan räcka med dimma eller rök för att svårigheter ska uppstå med att lokalisera måltavlan. Ett annat problem är att laserstrålar i grund och botten är ljus. Och ljus kan reflekteras.

Företrädare för det kinesiska försvaret har hävdat att de redan har utvecklat anti-lasermaterial som reflekterar en stor del av ljuset. Inga sådana har dock visats upp än, så det är svårt att avgöra i vilken grad det är sant. Den kinesiska devisen verkar i alla fall vara att det är billigare att utveckla en ”sköld” än ett ”spjut” – för att citera professor Huang Chenguang, som är laserexpert och involverad i militär forskning.

MEKANISKA MUSKLER
Vem har inte velat känna hur det är att lyfta 100 kilo som om det vore en struntsak? En annan tidigare fiktiv teknik, som nu börjar bli verklighet, är exoskelettet. Det är en sorts mekanisk kraftdräkt som en soldat kan iklä sig för att bli starkare. I Robert A. Heinleins roman Starship Troopers (1959) var exoskelettet ett oumbärligt redskap för framtidens infanteri. Eller som huvudpersonen Juan Rico beskriver det i boken:

”Våra dräkter ger oss bättre ögon, bättre öron, starkare ryggar (för att bära större vapen och mer ammunition) […] Det genialiska i designen är att du inte behöver kontrollera dräkten; du bär den bara, som du bär dina kläder, som du bär hud.”

Den amerikanska armén har länge försökt utveckla militära exoskelett. Redan 1965 uppfanns Hardiman, en kraftdräkt driven av elektricitet och hydraulik. Tyvärr var den livsfarlig – så fort man påverkade den resulterade det i våldsamma, okontrollerade rörelser. Av den anledningen testades Hardiman aldrig på en människa.

1986 gjordes ett annat försök, när soldaten Monty Reed byggde exoskelettet Lifesuit efter att ha brutit ryggen i en fallskärmsolycka. Medan han låg och återhämtade sig på sjukhuset läste han Starship Troopers, och blev så inspirerad att han bestämde sig för att bygga ett eget exoskelett. Till skillnad från Hardiman fungerar Lifesuit, som i skrivande stund är inne på sin 17:e version. Men Reed fokuserar inte på det militära, utan på att få civila att kunna gå igen. Och det är talande för exoskeletten i stort: de har potential att hjälpa rörelsehindrade, men för att en infanterist ska vilja använda dem måste ett antal hinder övervinnas först. Framför allt måste de bli snabbare och smidigare.

IRON MAN PÅ RIKTIGT
Forskningsmyndigheten DARPA, som lyder under det amerikanska försvarsdepartementet, har spenderat tiotals miljoner dollar sedan millennieskiftet i syfte att utveckla militära exoskelett. Den modell som verkar mest lovande just nu har tagits fram av robotikföretaget Sarcos, som ägs av försvarsjätten Raytheon.

2010 lanserades exoskelettet XOS 2 i samband med att filmen Iron Man 2 kom ut i handeln. Bilder och videor visade bland annat hur bäraren kunde lyfta 100 kilo utan större ansträngning (för bäraren känns det som sex kilo) och att det är lätt att slå sönder fyra brädor staplade intill varandra med ett knytnävsslag. Sarcos räknar med att den färdiga versionen ska ge bäraren möjlighet att lyfta 180 kilo. XOS 2 har ännu inte beställts av militären, men intresset från armén är stort. Tanken är att det underlättar logistiken om soldater kan lyfta riktigt tungt. Man slår två flugor i en smäll: dels sliter det mindre på kroppen, dels blir personalkostnaderna mindre när en man kan bära lika mycket som tre. På sikt hoppas militären även på modeller som kan användas i strid. I ett sådant scenario är det inte omöjligt att föreställa sig att exoskeletten kommer att fylla ungefär samma funktion som i Heinleins framtidsroman.

Med XOS 2 blir man 17 gånger starkare. Här visar en testpilot från utvecklaren Raytheon hur lätt det är att göra armhävningar med en tung ryggsäck. Det är dock en dyr leksak – 150 000 dollar får man hosta upp om man vill känna sig som seriehjälten Iron Man. Bild: Raytheon

VÄRMESTRÅLAR – MEN INTE FRÅN MARS
Parallellt med utvecklingen av dödliga futuristiska vapen, har den amerikanska militären även satsat på icke-dödliga motsvarigheter. Ett sådant projekt har pågått sedan början av 2000-talet och baseras på värme.

Värmevapen dök för första gången upp i H.G. Wells sci fi-klassiker Världarnas krig (1898), där gigantiska tripoder från Mars ödelägger jorden med dödliga värmestrålar. Lyckligtvis är Active Denial System (ADS) betydligt mildare.

I grund och botten fungerar ADS som en mikrovågsugn. Med hjälp av en så kallad gyrotron, en anordning som genererar millimetervågor (de högsta frekvenserna av mikrovågor), skjuter ADS i väg en värmestråle som får det att bränna till ordentligt i huden. Skillnaden mellan en mikrovågsugn och ADS är att mikrovågorna har olika frekvenser. Mikrovågsugnens 2,45 gigahertz kan skada inre organ. ADS skickar däremot ut vågor med frekvensen 95 gigahertz, som endast tränger in 0.4 millimeter i huden. Det är inte tillräckligt djupt för att orsaka skador. Men tillräckligt djupt för att orsaka starkt obehag.

Militären hävdar att ADS värmer upp huden till lite över 44 grader, vilket är nära den gräns på ungefär 51 grader där brännskador av första graden uppstår. Efter att ha testat ADS 13 000 gånger stämplar militären systemet som säkert. Risken för mildare skador uppskattas till 0.1%.

Men alla håller inte med. Professor Jürgen Altmann vid Dortmunds tekniska universitet hävdar att ADS kan orsaka brännskador av både andra och tredje graden och i värsta fall döda människor. I synnerhet om man blir utsatt för strålen längre tid än några sekunder. Tekniken sägs ha ett inbyggt system som stänger av strålen efter en förinställd, säker tid. Men än så länge finns det ingenting som hindrar en operatör från att skjuta i väg strålen igen mot samma person. Hur ska man urskilja de personer som redan har blivit träffade i en folkmassa?

Active Denial System förflyttades under en kort period till Afghanistan under 2010. Enligt rapporter användes dock vapnet aldrig, och skickades hem igen efter bara en månad. Bild: Lance Cpl. Alejandro Bedoya

NEGATIVA REAKTIONER
2010 planerade Los Angeles-polisen att testa ADS i fängelset Pitchess i Kalifornien, där hundratals slagsmål bryter ut årligen mellan intagna. Tekniken sågs som en potentiell ”helig graal” som kunde stoppa våldet utan personskador. Fängelseledningen höll en presskonferens och presenterade projektet. Men medier och människorättsorganisationer reagerade starkt. ”Smärtstrålen” och ”människogrillning” kallades tekniken, som ansågs vara onödigt grym. Det dröjde bara några dagar innan ledningen på Pitchess fick ett samtal från justitiedepartementet och ombads lägga ned projektet.

ADS förblir ett kontroversiellt vapen, trots militärens påstående att det är fullständigt ofarligt. Kanske är det därför det, efter mer än tio års testande, varken används av militären, kriminalvården eller polisen. Men Pentagon fortsätter att utveckla tekniken. Framför allt tittar man på om det går att ta fram en mer portabel version, eftersom enheten i sin nuvarande form anses vara för otymplig.

SVENSK SMYGTEKNIK
Redan för 2500 år sedan hävdade den kinesiske generalen Sun Zi i sitt verk Krigskonsten att all krigföring bygger på bedrägeri. Kamouflage har alltid varit ett viktigt medel för att förvilla fienden, och nu forskas det en hel del kring nästa generations kamouflage, som kallas aktivt kamouflage. Det innebär ett material som anpassar sig efter omgivningen. Extremexemplet på detta kunde vi se i filmen Predator (1987), där Arnold Schwarzenegger slåss mot utomjordiska jägare som gör sig nästan helt osynliga för det mänskliga ögat. Så långt har vi inte kommit än. Men om man betraktar världen genom en värmekamera – och det gör militärer i hög utsträckning i dag när de spanar – har aktiv kamouflage nu blivit verklighet. Uppfinningen är svensk.

2011 visade BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik upp en svart stridsvagn, täckt med en stor mängd hexagonala plattor. ”If the enemy cannot see you, he cannot fire at you!” lydde säljtexten, som bygger på att stridsvagnen kan göra sig osynlig för värmekameror. Tekniken, som kallas Adaptiv och utvecklas i samarbete med Försvarets materielverk, bygger på att man fäster värmeskiftande plattor på det fordon man vill kamouflera. Plattorna kan kylas ned eller hettas upp på kommando – det tar ungefär mellan tio och 30 sekunder – och därmed förändra fordonets utseende i värmekamerans synfält. Adaptivs projektledare Peder Sjölund liknar det vid att ha en gigantisk, lågupplöst tv där man kan skapa olika bilder genom att manipulera pixlarna. Resultatet är att en stridsvagn exempelvis kan anta samma form som en personbil, en sten eller något annat som ter sig normalt i omgivningen. Men den kan också försvinna helt, genom att imitera bakgrunden.

Adaptiv har testats på Stridsfordon 90. I framtiden hoppas utvecklaren att tekniken ska kunna användas på både helikoptrar och fartyg. Bild: BAE Systems Hägglunds

KAN VI LURA ÖGAT?
Jägarnas osynlighet i Predator är fortfarande science fiction. Men det har inte hindrat DARPA från att spendera miljontals dollar på osynlighetsforskning. 2015 gick till och med den amerikanska armén ut med att den välkomnar förslag på osynlighetsuniformer från privata aktörer. Utvecklare hoppas kunna lösa den uppgiften med hjälp av metamaterial, det vill säga material som kan böja elektromagnetisk strålning. 2006 lyckades några forskare vid Duke University med en sådan bedrift. Genom att skapa rätt typ av metamaterial, kunde de göra ett objekt osynligt för mikrovågor. Strålarna passerade rakt igenom i stället för att reflekteras. I teorin borde man kunna göra detsamma med synligt ljus, som har kortare våglängder än mikrovågor. Men så enkelt är det inte. Det har visat sig vara oerhört svårt att manipulera de våglängder som hör till synligt ljus, åtminstone över hela spektrumet.

Ett tyskt team, lett av professor Martin Wegener vid Karlsruhes teknologiska institut, har lyckats utveckla partiell osynlighet med hjälp av fotoniska kristaller. Men osynligheten fungerar bara vid specifika våglängder. Konkret innebär det att teamet har lyckats få vissa färgnyanser att bli mindre synliga, medan övriga ser ut precis som vanligt. Fullständig osynlighet verkar med andra ord inte vara en teknik som är nära förestående. Professor Wegener hävdar till och med att den är omöjlig. Trots det har flera förslag på prototyp-uniformer redan inkommit till den amerikanska militären. I vilken grad de levererar osynlighet återstår att se.

Den brittiske militärjuristen William Boothby har undersökt vilka konsekvenser osynlighetsteknik, militärrobotar och andra framtidstekniker skulle kunna få för krigets lagar. Han ger inga definitiva svar. Vi befinner oss fortfarande i begynnelsen, och många tekniker har ännu inte prövats i krig och kan därför inte bedömas korrekt. Mycket pekar dock på att de kommer att utmana de lagar och konventioner som i dag är i bruk. Det blir en intressant utveckling att följa.

***

FAKTARUTOR

Hur långt är vi från självmedvetna vapensystem?
I filmen Terminator (1984) blir det fiktiva försvarssystemet Skynet, som har kontroll över USA:s kärnvapen, medvetet om sin egen existens den 29 augusti 1997. Skynets tekniker blir livrädda och försöker stänga ned systemet, men det är för sent. Skynet fyrar av kärnvapnen och utplånar halva mänskligheten. De som blir kvar tvingas gömma sig för robotar som försöker utplåna den andra hälften.

Lyckligtvis har något sådant inte inträffat ännu. De autonoma vapensystem som i dag är i bruk har en intelligens av den typ man brukar kalla svag AI. Det innebär att den förvisso kan lära sig saker genom erfarenhet, men att den bara kan tillämpa sin kunskap inom ett väldigt snävt område.

All AI som används i dag är svag AI. Oavsett om det rör sig om ett program som kan spela poker bättre än en människa, föreslå reklam enligt dina preferenser på Facebook eller avgöra vilken väg bilen ska åka baserat på information från omgivningen så tar det också stopp där. Dagens AI kan inte tänka abstrakt, förstå ansiktsuttryck eller inse att den existerar. Dit är det långt.

Å andra sidan har tänkare som Ray Kurzweil hävdat att den tekniska utvecklingen är exponentiell. Även om självmedvetna maskiner kan te sig avlägsna för oss nu, kan de vara närmare än vi tror eftersom utvecklingenstakten accelererar.

Om vi någonsin uppfinner en maskin som är medveten om sin egen existens, eller en superintelligens som överträffar vår egen, får vi hoppas att den är snäll mot oss. Och framför allt att den inte får tillgång till våra vapensystem.

***

De vill förbjuda autonoma vapen
Sommaren 2015 skrev 1 000 experter inom artificiell intelligens och robotteknik ett öppet brev riktat till FN och världens regeringar. Bland namnen fanns framstående personer som Stephen Hawking, Elon Musk och Steve Wozniak. Budskapet: förbjud autonoma vapen.

”Nyckelfrågan för mänskligheten i dag är om vi ska påbörja en global kapplöpning inom AI-vapen eller om vi ska förhindra att den uppstår. Om en enskild militär stormakt driver utvecklingen inom AI-vapen framåt, blir en global kapplöpning praktiskt taget oundviklig. Slutpunkten för en sådan utvecklingskurva är uppenbar: autonoma vapen blir morgondagens Kalasjnikovs. Till skillnad från kärnvapen, kräver de inga dyra eller svårtillgängliga material.”

I uppropet heter det att det bara blir en tidsfråga innan autonoma vapen dyker upp på svarta marknaden, där de kan köpas av terrorister och diktatorer. Texten hävdar att autonoma vapen är ”idealiska för lönnmord, att destabilisera nationer, kontrollera befolkningar och utplåna individer av specifika etniska grupper”.

Både USA och Storbritannien har svarat att det redan finns lagstiftning på plats som förbjuder sådan användning av AI-vapen. Robert Work, vice försvarssekreterare på det amerikanska försvarsdepartementet, sade i mars 2016 att departementet inte överlåter beslutsfattande av den typen åt maskiner, men att det finns en möjlighet att auktoritära regimer kan komma att göra det i framtiden.

Vilken sida man än står på i denna fråga, kan vi vara säkra på att den är långt ifrån avgjord.

***

Adaptiv — teknik som maskerar
Peder Sjölund är fysiker och har doktorerat inom laser- och atomfysik. I dag leder han utveckligen av Adaptiv på BAE Systems Hägglunds i Örnsköldsvik. Adaptiv är ett system som kan göra att exempelvis en stridsvagn ser ut som en personbil genom en värmekamera.

“Vi har ett löpande uppdrag från FMV (Försvarets Materielverk), så utvecklingen pågår fortfarande. Nu tittar vi på nästa steg som är att uppnå samma sak fast för ögat, alltså att fordonet byter färg också och inte bara temperatur, och funktionerna ska gärna vara oberoende av varandra. Det handlar egentligen inte om osynlighet, för sensorer är alldeles för bra i dag för att man ska kunna undgå att bli upptäckt. Vad det handlar om är att vinna tid. Från ett militärt perspektiv handlar det om att den som ser först eller skjuter först vinner, och om man kan vinna två-tre sekunder med sådan här teknik är det värdefullt.

Finns det någon risk att osynlighetsteknik blir så pass lättillgänglig i framtiden att den hamnar i fel händer, exempelvis hos terrorister?

“Tekniken är alldeles för dyr och komplicerad för det i dag. Samtidigt beror det på vad man menar när man säger terrorister, och vilken finansiering som ligger bakom. Finns det risk att gerillakrigare kommer över den? Nej. Skulle IS kunna göra det? Kanske i morgon, med rätt finansiering. Drogbaroner? Ja, det finns redan exempel på hur sådana har använt smygteknik i sina ubåtar för att undgå sensorer.”

Hur långt är vi från att uppnå total osynlighet för det mänskliga ögat?

“Långt. Det mänskliga ögat är så känsligt för förändringar. Ögat är på många sätt fantastiskt. Sensorerna blir dessutom fler och bättre hela tiden, de finns på alla våglängder, så det är svårt att göra sig helt osynlig. Har du sett Predator 2? Där har vi ju ett exempel på hur de lurar in honom i en frys för att lura hans värmesyn, men han hittar andra sätt att läsa av dem. Ungefär så är det.”

Vilken teknik som utvecklas just nu tror du kommer att förändra framtidens försvar mest?

“Drönare. Jag tror att de kommer att ha en stor impact, både för landsförsvar och i internationella insatser. Det är värdefullt att ha fler ögon i luften och drönarna är oerhört effektiva. Jag tror också att de kommer att jobba mer i grupp och att de kommer att miniatyriseras. Men det finns också en fara i att tekniken är så billig och lättillgänglig. Man kan i princip knalla in på Teknikmagasinet och köpa en drönare i dag, och det medför en risk att de kan utnyttjas av terrorister.”

***

Artikeln publicerades i Allt om Vetenskap 02-2017

Copyright Anton Dilber