Gruvbrytning i rymden

Det kan låta som science fiction – att bedriva gruvdrift i rymden. Men på flera av de jordnära och inte så svår­åtkomliga asteroiderna finns många värdefulla ämnen. En enda asteroid kan vara värd många gånger mer än något av världens högst värderade företag. Men till att börja med är det vatten som lockar. Rymd­vatten är nämligen värt mer än guld per kg räknat. Och det finns hur mycket som helst. Rymdgruvbolagens entusiastiska företrädare förutspår en lysande framtid för människan, en ny kolonisering men utan förtryck av ursprungsbefolkningar.

Text Anton Dilber Bild Nasa, Esa, IBL m fl

De asteroider vi kommer att bedriva gruvdrift på innehåller rikedomar i en omfattning som är svår att förstå, med värden som får Ostindiska kompaniet att framstå som en dvärg i jämförelse.

Peter Marquez är vd för Planetary Resources, ett av flera rymdgruvbolag som har uppstått under senare år. När man ser honom tala ger han ett lågmält och kontrollerat intryck, men hans ord bär på svindlande löften. Förutsatt att det är det holländska Ostindiska kompaniet han syftar på i sin jämförelse, så talar han om historiens högst värderade bolag. Justerat för inflation var Ostindiska kompaniet värt 7,4 biljoner dollar under sin storhetstid. Det är ungefär tio gånger så mycket som Apple värderas till idag.

När asteroiden 2011 UW158 passerade jorden för två år sedan beräknade Planetary Resources att bara dess platinainnehåll var värt 5,4 biljoner dollar. Det blir ungefär sju hela Apple, i en enda asteroid.

Fram tills nyligen har dessa rikedomar befunnit sig bortom vår räckvidd. Men det har hänt mycket under det senaste decenniet. Rymdsonder som Nasas Near Shoemaker, Japans Hayabusa och Esas Rosetta har ökat vår kunskap om asteroiders och kometers sammansättning. Samtidigt har tekniken blivit mer avancerad. Därför tror optimistiska bedömare från rymdgruvbranschen att vi kommer att utvinna resurser från asteroiderna redan om 10–15 år.

Peter Marquez går ännu längre och hävdar att vi står på randen till en ny era. I ett pressmeddelande daterat den 16 november 2016 jämför han företagets första rymdsond, A3R, som numera befinner sig i omloppsbana runt jorden, med prins Henrik Sjöfararens påbörjade utforskning av Atlanten år 1415. Då utlöstes upptäckarandan av profithunger – och följden blev att hela Europa drogs in i en massiv koloniseringsvåg som förändrade hela världen.

600 år senare ser Marquez samma sak hända igen. De senaste årens tekniska framsteg har möjliggjort samma profithunger att väckas till liv igen – denna gång i rymden – och därför kommer koloniseringen av rymden nu att accelerera.

UNDER LUXEMBURGS BESKYDD
Den händelse som fick Peter Marquez att elda upp sig så inträffade några dagar tidigare, den 11 november 2016. Då stiftade Luxemburg en ny lag som säger att privata företag har rätt att äga de fyndigheter de bryter i yttre rymden. Det kanske kan tyckas vara en småsak, men fram tills nyligen var det ingen självklarhet att privata företag har rätt till någonting utanför jorden.

1967 slöts Rymdfördraget, ett avtal mellan na­tionalstater som framför allt reglerade vad USA och Sovjetunionen hade rätt att göra i rymden. Då kom parterna överens om att ingen stat har rätt att militarisera eller göra territoriella anspråk i rymden. Rymdfördraget ger dock ingen vägledning när det gäller kommersiella anspråk. Av den anledningen har privata företag inte kunnat vara säkra på att det de i framtiden ämnar utvinna i yttre rymden verkligen tillhör dem.

Luxemburg satsar på att bli rymdgruvbranschens Silicon Val­ley. Här ser vi vice premiärminister Étienne Schneider (mit­ten) och Planetary Resources direktör Chris Lewicki (höger). Bild: Business Wire

Nu har alltså den privata äganderätten i rymden kodifierats. Luxemburg var visserligen inte först – 2015 signerade president Obama en liknande lag i USA. Men för företag som Planetary Resources betyder det mer att Luxemburg antar en sådan lag. Det enkla svaret är skatt. Luxemburg har förmån­liga skatteupplägg som tillåter multinationella bolag att flytta pengar ut och in i landet mot un­gefär en procent i avgift. Det är ett system som de största bolagen redan idag använder för att få ned skatten, och rymdgruvbolagen planerar antagli­gen att göra likadant. Det vittnar inte minst deras nyanlagda filialer i Luxemburg om.

VATTEN ÄR DET NYA GULDET
Rymdgruvbolagen har en sak gemensam och det är att de i första hand är intresserade av ett ämne som redan finns i rikliga mängder på jorden: vatten. Vatten som finns i rymden är mer värt än vad guld är på jorden idag. Vi kan dricka det, det kan skydda oss från strålning, och om vi använder dess två beståndsdelar syre och väte kan vi andas och framställa raketbränsle. Men det är mycket dyrt att skicka upp vatten från jorden till rymden. För Nasa kostade varje kg ungefär 180 000 kronor med den numera pensionerade rymdskytteln. Om ett privat företag genomför uppdraget idag kan man få ned kostnaden till ungefär hälften, vilket även det är smärtsamt dyrt. Med andra ord är det klokt att skjuta upp så lite vatten från jorden som möjligt.

Lyckligtvis finns det enorma mängder vatten i rymden. Typ C­-asteroider – det vill säga kolhalti­ga asteroider – innehåller rikliga mängder vatten. Faktum är att kolhaltiga kondriter, en meteoroid­typ som tros härstamma från typ C­-asteroiderna, i vissa fall kan ha så högt vatteninnehåll som 22 procent. Under det senaste decenniet har vi dessutom kunnat bevisa att det finns ofantliga mäng­der vatten på månen — ungefär 600 miljoner ton gissar kvalificerade bedömare.

Bara genom att omvandla rymdvatten till raket­bränsle och erbjuda det till jordens satelliter tror företaget Deep Space Industries att det skulle kunna dra in mellan fem och åtta miljoner dollar i månaden. Efterfrågan finns redan där – idag har satelliter sällan en längre livslängd än 15 år och det beror i hög utsträckning på att de blir obrukbara när bränslet tar slut. Att skicka upp nytt bränsle från jorden är för dyrt, men om bränsle kan er­bjudas till rätt pris från rymden är satellitoperatö­rerna definitivt intresserade.

Jordens satelliter är i stort behov av bränslepåfyllning. Kanske blir satellitoperatörerna de första kunderna som köper rymdvatten som kan omvandlas till raketbränsle. Bild: US Government

Satelliterna är dock bara ett extraknäck i jämfö­relse med vad rymdvatten skulle kunna bidra till på sikt. I ett större perspektiv skulle rymdvattnet kunna lägga grunden till en ny infrastruktur, en serie bensinmackar om man så vill, som tillåter oss att utforska och kolonisera till en bråkdel av kostnaden. Det är av den anledningen rymdvatten har jämförts med både guld och olja av rymdgruv­bolagen. ”Vatten kommer att öppna rymden så som guld öppnade den amerikanska västern” sä­ger Bill Stone, en annan företrädare för branschen. När folk inser vilka enorma vinster som kan göras kommer en ny sorts guldfeber, en vatten­feber, att locka människor och företag till rymden som aldrig förr. Följden tros bli en explosion av
interplanetära bosättningar.

KONSTEN ATT VÄLJA EN ASTEROID
Hur väljer man ut en lämplig asteroid för gruvdrift? Om profit är målet, skulle man instinktivt kanske välja de asteroider som är högst värderade. På sidan asterank.com finns över 600 000 asteroider listade, och de högst värderade antas vara lika mycket värda som USA:s bruttonationalprodukt flera gånger om.

Men riktigt så enkelt är det inte. Det finns fler faktorer än värdet att ta hänsyn till. Hos Plane­tary Resources tittar man på sex-­sju olika nyckeltal innan man bestämmer sig för om en asteroid har potential eller inte.

Först och främst är asteroidens avstånd från jor­den avgörande. I asteroidbältet mellan Jupiter och Mars finns nästan en miljon asteroider, men deras avstånd från jorden försvårar uppdraget så mycket att de direkt måste strykas från listan. Samtliga rymdgruvbolag blickar istället mot jordnära aste­roider – asteroider som har en omloppsbana som stundvis för dem nära jorden. Enligt Esa har vi idag
upptäckt ungefär 15 000 sådana asteroider.

En annan faktor att ta hänsyn till är delta v. Det är ett värde som betecknar den hastighetsföränd­ring som krävs för att ett objekt ska kunna lämna eller landa på en himlakropp eller ändra omlopps­bana. Planetary Resources planerar att skjuta i väg sina gruvrobotar från låg omloppsbana runt jor­den. Om en asteroid ska vara intressant att besöka, måste delta v för färden vara mindre än 5 km/s. Det innebär att en gruvrobot maximalt får åstad­komma en hastighetsförändring på 5 km/s med sina raketer för att lämna sin position och besöka asteroiden. Om färden kräver ett högre värde än så, går det åt för mycket bränsle och uppdraget är inte lönsamt.

En tredje faktor är att asteroiden inte får rotera för snabbt eller ha en omloppsbana som lutar för mycket i förhållande till jordens – något som för­svårar en landning. Asteroiden får heller inte vara för liten. Den ska gärna vara åtminstone 300 meter i diameter, för då innehåller den antagligen tillräck­ligt stora fyndigheter för att uppdraget ska löna sig.

En asteroid som motsvarar alla dessa krav är 162173 Ryugu, som den japanska rymdsonden Hayabusa 2 besöker nästa år. Hayabusa 2 kommer att studera asteroiden i ett och ett halvt år innan den återvänder till jorden med ytprover år 2020. Det är en händelse som rymdgruvbolagen ser fram emot. Asteroidens värde uppskattas just nu till 95 miljarder dollar.

MÅNEN SOM ALTERNATIV
Även om det är mest kostnadseffektivt att satsa på jordnära asteroider, väljer vissa företag att istället prioritera månen. Vattnet på månen antas vara värt mellan 120 och 480 kvadriljoner (10 upphöjt till 24) dollar, en siffra som är så stor att den i princip är ogripbar. Kanske är det därför företaget Moon Express vill vara först med att etablera en när­varo på månen.

”Upptäckten av vatten på månen ändrar de ekonomiska spelreglerna för mänsklighetens framtid. Vatten är solsystemets olja, och månen har förvandlats till en bränslestation i skyn.”

Orden kommer från Bob Richards, en av före­ tagets tre grundare. Moon Express planerar att skicka sin första prospekteringsrobot till månen under den andra hälften av 2017, och uppdraget har redan godkänts av USA:s regering. Om all­ting går som planerat kommer Moon Express att bli det första företaget i historien som skickar i väg en farkost så långt från jorden.

Moon Express har fått klartecken att skicka roboten MX­-1 till månen senare i år. ”Det här är inte bara en milstolpe, utan en tröskel för hela den kommersiella rymdindustrin” säger vd:n Bob Richards. Bild: Moon Express

Den stora frågan kvarstår dock: Hur planerar företaget att gå med vinst? Det kostar betydligt mer att skjuta upp något från månen än från en asteroid. Eller som vetenskapsmännen säger: delta v blir högre. De tre grundarna har ännu inte presenterat några konkreta siffror för allmänheten som visar hur den ökade kostnaden för uppskjutningar ska kompenseras. Istället har de fokuserat på den stora visionen, en sorts utopisk Star Trek-­framtid där människan har koloniserat solsystemet, utrotat sjukdomar och blivit ofantligt rik på kuppen. Det är svårt att inte dras med när en av företagets grundare, den indiske entreprenören Naveen Jain, berättar om framtiden med strålande entusiasm. I synnerhet när profithungern hamnar i skymundan och viktigare frågor förs på tal: ”Vårt långsiktiga mål är att skapa ett multiplanetärt samhälle, för om vi inte gör någonting så kommer vi så små­ningom att bli träffade av en asteroid, och då går det för oss som det gick för dinosaurierna.”

ÄR MÅLEN REALISTISKA?
Det är knappast förvånande att rymdgruvbola­gen målar upp en lovande framtidsbild för all­mänheten och potentiella investerare. Men det finns även en annan sida, som ifrågasätter grun­derna för bolagens påståenden. Vetenskapsmän vid Harvard­-Smithsonian­-centret för astrofysik presenterade exempelvis en mer skeptisk analys 2015. Den påstår att det med dagens teknik en­dast skulle kunna löna sig att bryta fyndigheter från tio jordnära asteroider. För att komma fram till den siffran gjorde de ungefär som Planetary Resources och tit­tade på ett antal nyckeltal, som asteroidernas avstånd från jorden, deras sammansättning, och delta v, som inte fick vara högre än 4,5 km/s.

Tio asteroider är betydligt färre än de 15 000 som hittills har upptäckts, och med sådana ut­sikter dämpas givetvis entusiasmen. Dock är det värt att påpeka ännu en gång att kalkylen bygger på nuvarande tekniknivå. Lönsamheten skulle kunna öka drastiskt med mer avancerad och kostnadseffektiv teknik.

Den stora frågan är antagligen inte om vi kom­mer att bedriva gruvdrift i rymden, utan när. Rymdgruvbolagen tror att den har kommit igång i liten skala om 10­-15 år. Andra, mer försiktiga bedömare, tror att det dröjer några decennier till. Och givetvis beror utvecklingen i hög grad på vilken finansiering bolagen får under kom­mande år.

Klart är dock att gruvdrift i rymden inte längre är science fiction. Luxemburg har öronmärkt 200 miljoner euro för rymdgruvbranschen, både för forskning och för direkta investeringar i bolagen. Nyligen investerade furstendömet 25 miljoner euro i Planetary Resources, och Luxemburgs universitet utvecklar i skrivande stund teknis­ka lösningar för gruvrobotar tillsammans med Deep Space Industries. Och något kommer sä­kert dessa ansträngningar att resultera i.

NATIONALSTATERNAS SKYMNING
Planetary Resources vd, Peter Marquez, har sagt att företaget kommer att utvinna rikedomar som vida överträffar det Ostindiska kompaniets. Det är en intressant historisk jämförelse, för när det Ostindiska kompaniet stod på höjden av sin makt hade det både en egen armé och en egen flotta. Om privata bolag i framtiden förfogar över rike­domar som vida överstiger det Ostindiska kom­paniets, hur kommer i så fall maktförhållandena på jorden och i rymden att se ut? Det är givetvis en spekulativ tankelek, men ett potentiellt framtids­scenario skulle kunna vara att sådana företag blir så mäktiga att de inte längre behöver lyda under nationalstater.

”Kommande supermakter kommer troligt­vis att vara entreprenörer, som Elon Musk eller Jeff Bezos,” förutspår Naveen Jain från Moon Ex­press. ”Det är inte Obamacare eller Trumpcare som kommer att lösa mänsklighetens problem.”

NY TIDSÅLDER?
Kanske har han rätt. Kanske är nationalstaternas tid förbi i rymden. Det verkar vara svårt för da­gens regeringar att motivera dyra rymdprogram inför sina skattebetalare. Det kanske gick an un­der det kalla kriget när det var viktigt att visa vilken sida som hade bäst raketer, men idag ser världen annorlunda ut. Nasa förlitar sig i allt hö­gre utsträckning på privata samarbetspartners, och föga förvånande är det idag en entreprenör, Elon Musk, som driver på hårdast för att vi ska kolonisera Mars.

Skeptikerna tror att rymdgruvbolagen går hän­delserna i förväg, att vi fortfarande vet alldeles för lite om asteroiderna och deras potential för gruvdrift. För Peter Marquez är svaret däremot självklart: Det här är början på en ny tidsålder.

”Vi håller på att ändra mänsklighetens riktning med det här projektet. Det må låta grandiost, och vissa människor kanske till och med skrattar åt det. Men det är verkligen det det handlar om. Det blir inte större än så här.”

***

FAKTARUTOR

Det som händer i rymden stannar i rymden
Det är fortfarande väldigt dyrt att skjuta upp laster i rymden eller frakta dem tillbaka till jorden. Därför är det orealistiskt att tänka att vi kommer att frakta tonvis med guld, platina och andra dyrbara ämnen som har utvun­nits ur asteroider tillbaka till jorden. Åtminstone med den teknik vi har idag. Det mesta pekar istället på att vi kommer att använda eller förbruka ämnena i rymden eller på himlakrop­par med betydligt lägre gravitation.

Vatten är den viktigaste resursen just nu, eftersom det kan omvandlas till raketbränsle och upprätthålla liv. Men på sikt kan asteroiderna bidra med det mesta som behövs för kolo­niseringen av rymden. Typ C-asteroider innehåller kol, fosfor och andra ämnen som kan användas till odling. Järn, kobolt, mangan, nickel och titan kan användas för att konstruera bygg­nader. Och dit är det inte så långt som man kan tro. Företaget Made In Space har redan utvecklat en 3D­-printer som kan skriva ut strukturer i viktlöst tillstånd. Två sådana används redan ombord på Internationella rymdstationen.

Förra året fick Made In Space 100 000 dollar i bidrag från Nasa för att utveckla ett projekt som kallas Rama (reconstituting asteroids into mechanical automata). Projektets mål är att förvandla asteroider till rymdskepp genom att skicka dit en autonom robot, en ”fröfarkost”, som liksom ett frö planterar sig själv på asteroiden och utvecklas. Det gör den genom att utvinna resurser från asteroiden och använda dessa till att tillverka raketmotorer, navigations­system och annat som behövs för framdrift. När asteroid­rymdskeppet väl är klart, återstår bara att skicka det till en plats där det blir lättåtkom­ligt för oss, exempelvis till omlopps­bana runt jorden eller månen, där en gruvstation skulle kunna utvinna resurserna mer effektivt.

Rama befinner sig fortfarande i sin linda, och det är ännu oklart om projektet kommer att gå vidare till nästa fas och tilldelas mer pengar av Nasa. Men om allt går som planerat skulle de första fröfarkosterna kunna tas i bruk under 2030-­talet.

Det är lagom till dess att rymdgruv­bolagen väntas ha kommit igång med
sin verksamhet.

***

Prospector-1
Deep space Industries planerar att skicka sin första prospekteringsrobot till en jordnära asteroid runt decennieskiftet. Prospector-1 väger 50 kg och är ungefär stor som en badboll.

Prospector-1 kommer att skjutas i väg från låg omloppsbana runt jorden. Drivkraften skapas av DSI:s Comet-motor, som drivs av superupphettat vatten. Idén bakom motorn är att DSI:s gruvrobotar i framtiden ska kunna tanka sig själva med vatten som de utvinner från asteroiderna.

Prospector-1 kommer dock inte att vara utrustad med verktyg för gruvbrytning. Uppdraget är, precis som namnet antyder, att prospektera. Det kommer den att göra med hjälp av konventionella och infraröda kameror. De sistnämnda utvecklas i samarbete med Luxemburgs universitet, och kommer att användas för att läsa av hur asteroiden är sammansatt. Prospector-1 kommer även att vara utrustad med en neutronspektrometer. Det är en apparat som i det här fallet kommer att användas för att bestämma hur stort vatteninnehåll asteroiden har.

Innan Prospector-1 skickas upp – vilket i dagsläget antas vara någon gång under åren 2019–2022 – kommer DSI att testa tekniken i en mindre variant som kallas Prospector-X. Den kommer endast att prövas i låg omloppsbana och inte besöka någon asteroid. Uppskjutningen äger rum senare i år.

***

Rymdvattnet kan utvinnas med solens hjälp
Hur det rent praktiskt ska gå till att utvinna resurser från en asteroid finns det flera tankar om. En metod kan vara optisk gruvdrift. Metoden går ut på att koncentrera solens strålar till en punkt på ett objekt så att det hettas upp, precis som när man riktar in ett förstoringsglas i solen.

Just nu pågår försök i New Mexico där rymdgruvbolaget TransAstra har en testanläggning. Den kan framkalla samma höga temperaturer som vid kärnvapenexplosioner, men körs med lägre intensitet.

Ett experiment som utfördes under slutet av 2015, gick till så att en artificiell asteroid placerades i en vakuumkapsel som simulerar det viktlösa tillståndet i rymden. Teamet anslöt även en apparat till kapseln som samlar in vatten. När solugnen startades hettades asteroidens yta upp så att den började falla sönder i mindre skärvor. Resultatet blev att asteroiden gav ifrån sig vatten som kunde samlas upp i den anslutna apparaten. Kapseln gick dock sönder av hettan, men teamet hann åtminstone visa att tekniken fungerar.

Dr Joel Sercel från TransAstra har demonstrerat hur vi kan fri­göra asteroidernas vatten genom att koncentrera solens strålar. Bild: Atec

För att ta vara på det vatten som utvinns på detta sätt kan man innesluta asteroider i stora, påsliknande strukturer. Påsarna skulle sedan kunna transporteras tillbaka till månens omloppsbana, där deras innehåll kan föras över till bränslestationer.

***

Så gör man raketbränsle av vatten
Vatten består av syre och väte. Dessa två beståndsdelar har sedan länge använts som ingredienser i raketbränsle, bland annat av Nasas rymdskyttel och de europeiska Ariane 5-raketerna. Framdriften skapas av den energi som frigörs när flytande syre får reagera med flytande väte.

För att slå isär vattenmolekylerna i rymden skulle man kunna använda sig av elektrolys. Enkelt uttryckt innebär det att man skickar elektrisk ström genom vattnet för att få atomerna att släppa från varandra. Resultatet blir syre och väte i gasform. Gaserna måste sedan separeras från varandra och omvandlas till flytande form genom nedkylning. Och då pratar vi kraftig nedkylning. Flytande syre börjar koka redan vid –183 grader, flytande väte vid –252,9 grader.

I rymden skulle solceller kunna användas för att generera den elektriska ström som krävs för dessa processer. Just nu utvecklar några forskare vid Cornell-universitetet i USA ett sådant system i miniatyrformat. Gruppen, som kallar sig Cislunar Explorers, försöker konstruera en CubeSat – en miniatyrsatellit – som klarar av att runda månen. För att lyckas med det kommer den att ha med sig vatten och solceller som omvandlar vattnet till raketbränsle enligt den metod som har beskrivits ovan.

Cornell-teamet deltar i Nasas CubeQuest Challenge, en tävling som belönar innovativa Cubesats. Om allt går enligt planerna kommer teamet att få skicka upp sin Cubesat i rymden runt decennieskiftet. Det blir i så fall ett ypperligt tillfälle att testa en teknik som på sikt skulle kunna användas för flera olika ändamål, bland annat i gruvrobotar.

***

Är vi på väg mot privata territorier i rymden?
”Vi försöker egentligen inte ‘inmuta’ en del av en asteroid” säger Rick Tumlinson från Deep Space Industries, ”vi vill bara ha rätten att utvinna dess resurser. En snabb analogi är att om en fiskebåt befinner sig på havet, äger man den fisk man drar upp från havet. Man gör inte anspråk på att äga själva havet.”

Så länge resursutvinningen i rymden liknar fisket i internationella vatten på jorden, bör det kunna gå till så som Tumlinson beskriver. Men vad händer när företag börjar konstruera baser på månen och andra himlakroppar? Kan vem som helst då passera dessa territorier, utan tillstånd? Det är någonstans där idén om ”allemansrätten” i rymden, som Rymdfördraget etablerade 1967, utmanas.

Robert Bigelow från företaget Bigelow Aerospace tycker att vi borde stifta en lag som tillåter privata zoner i rymden. Hans företag konstruerar rymdstationsmoduler, och Bigelow känner oro över att det idag inte finns någon lag som skyddar framtida rymdbosättningar från inkräktare.

Faktum är att han tror att hela koloniseringen av rymden bromsas av just den anledningen.

”Utan rättigheter kommer varje försök att engagera den privata sektorn bortom låg omloppsbana runt jorden att misslyckas. Företag och deras finansiärer måste veta om de har rätt till sitt arbetes frukter på månen och andra himlakroppar, och att de har rätt att äga den egendom de prospekterar, utvecklar och brukar.”

Bigelow har framhållit ISS, den internationella rymdstationen, som en bra förebild. Den omges av en säkerhetszon som astronauterna brukar kalla the pizza box, eftersom den har ungefär samma dimensioner som en pizzakartong, fast i storformat (50 x 50 x 1,5 km). Ingen får äntra zonen utan tillstånd, eftersom rymdstationens säkerhet då kan äventyras. Enligt Robert Bigelow skulle samma princip kunna tillämpas på privatägda zoner i rymden.

Debatten kommer antagligen att bli mer aktuell i framtiden, när koloniseringen av rymden kommer igång. Kanske ställer vi oss då frågan huruvida Rymdfördraget är anpassat till den värld vi lever i, eller om det är en relik från en svunnen tid.

***

Artikeln publicerades i Allt om Vetenskap 06-2017

Copyright Anton Dilber