Hjärntvätt, självmord och ofrivilliga drogexperiment

Kan man hjärntvätta människor? Det försökte den amerikanska underrättelsetjänsten CIA att ta reda på i sitt topphemliga hjärntvättsprogram MKULTRA. De hänsynslösa experimenten drabbade många oskyldiga amerikaner, bland andra den 43-årige arméforskaren Frank Olson, som begick självmord efter en ofrivillig LSD-tripp. Åtminstone lyder den officiella versionen så — andra tror att han blev mördad.

Text Anton Dilber

Den 28 november 1953 började olyckligt på Hotel Statler i New York. Klockan halv tre på morgonen ryckte nattchefen Armand Pastore till när han hörde ljudet av krossat glas och en dov kollision framför hotellet. Han rusade ut och fann en medelålders man liggandes på marken, täckt av blod men fortfarande vid liv. Pastore skyndade fram och lyfte försiktigt mannens huvud i sina händer. Hans läppar rörde sig, han försökte säga någonting, men han kunde inte få fram något ljud. Han dog innan polisen hann dit.

Snart framgick det att den döde mannen var 43-årige Frank Olson, gäst i rum 1018A på trettonde våningen. Det framgick även att Olson delade rummet med en annan man, Robert Lashbrook. När polisen steg in i rum 1018A hittade de Lashbrook sittandes på toaletten, med huvudet nedsjunket i händerna. Fönstret var krossat.

Vad hade hänt? Lashbrook berättade för polisen att han och Olson ägnade sig åt hemligstämplat arbete — Olson för armén, Lashbrook för CIA. Därför kunde han inte avslöja varför de bodde på hotellet. Däremot kunde han beskriva det som hade hänt: han hade legat och sovit, och vaknat upp av att Olson hade krossat fönstret och hoppat.

En snabbkoll visade att Lashbrook mycket riktigt arbetade åt CIA. Eftersom hans arbete var hemligstämplat blev det inte möjligt att pressa honom på mer information. Fallet rubricerades som självmord och förpassades till arkivet.

Där skulle det förbli under de kommande 20 åren.

CIA I BLÅSVÄDER
Olson-fallets hantering var ett typiskt uttryck för den unika ställning CIA hade fram till 1970-talet. Det antogs att underrättelsetjänsten arbetade för nationens bästa, och därför ställdes inga frågor. Sedan kom Watergateaffären. 1972 avslöjades det att president Richard Nixon hade utnyttjat sina kontakter inom CIA för att spionera på sina meningsmotståndare i Demokratiska partiet. Härvan nystades upp bit för bit och ledde så småningom till Nixons fall. Den ledde också till att folk började ställa frågor om CIA. Vad ägnade sig egentligen de hemlighetsfulla CIA-männen åt? Pågick fler oegentligheter inom landets gränser? Nixons efterträdare Gerald Ford blev tvungen att agera för att stävja den förtroendekris som hade uppstått. Vicepresident Nelson A. Rockefeller fick därför i uppdrag att bilda en kommission och granska CIA:s aktiviteter på hemmaplan.

Rockefeller-kommissionen publicerade sin rapport 1975. Den visade, inte helt oväntat, att CIA hade många skelett i garderoben. Ett av de värsta var projekt MKULTRA, ett hemligt hjärntvättsprogram som hade pågått 1953-1973. Det skulle visa sig att Frank Olsons död den 28 november 1953 hade kopplingar till MKULTRA, och att omständigheterna kring den var mycket dunkla.

DROGER OCH ELCHOCKER
MKULTRA hade varit ett storskaligt program. Under tjugo års tid hade CIA utfört olagliga experiment dels i egen regi, dels genom en rad frontorganisationer som hade sponsrat forskningen vid universitet, sjukhus och fängelser. Det är beräknat att minst 80 olika institutioner deltog. Få visste om att pengarna kom från CIA.

Av vilken anledning hade CIA bedrivit ett hjärntvättsprogram? För att förstå det måste man förstå den era då programmet inleddes. Början av 1950-talet var McCarthyismens tidevarv. Rädslan för kommunistiska infiltratörer var stor, och det rådde en allmän uppfattning hos både militären och CIA att Sovjetunionen, Kina och Nordkorea hade långt utvecklade hjärntvättsprogram. Det tyckte man sig inte minst se bevis på när man tittade på inspelningar med amerikanska krigsfångar från Koreakriget: de var avtrubbade, uppträdde robotliknande och tog offentligt avstånd från USA:s utrikespolitik. Alltså behövdes motåtgärder.

MKULTRA försökte besvara en forskningsfråga som formulerades 1952 i ett hemligstämplat PM: ”Kan vi få kontroll över en individ i den grad att han utför vår befallning mot sin egen vilja?” För att ta reda på det användes droger: LSD, meskalin, heroin, morfin, tiopental — men också starka ljus, ljudvågor och elchocker. Det är okänt i vilken omfattning CIA utförde experimenten utomlands, men det är känt att de drabbade många oskyldiga amerikaner.

Dokument som godkänner ett underprojekt till MKULTRA inriktat på LSD, signerat av chefen Sidney Gottlieb. Bild: CIA

DRYCK SPETSAD MED LSD
MKULTRA:s chef var Dr. Sidney Gottlieb, en kemist specialiserad på gifter. Under början av 1950-talet var Gottlieb starkt intresserad av droger — LSD i synnerhet. Han undrade dels om det var möjligt att tvinga fram erkännanden med LSD, dels om det var möjligt att störa viktiga möten och tal genom att utsätta politiska ledare för ofrivilliga LSD-trippar. Alltså blev det viktigt att studera hur sådana trippar utspelar sig. Gottlieb började med sina närmaste medarbetare. Flera medarbetare i CIA:s högkvarter blev utsatta för en så kallad ”Mickey Finn” — att någon spetsade deras dryck i hemlighet. Bland annat finns det dokumenterat att en otursam agent fick sitt morgonkaffe spetsat med LSD. Det slutade med att han drabbades av en psykos och sprang runt utomhus, jagad av imaginära monster. CIA:s rapport till Rockefeller-kommissionen avslöjade att det hade skett en olycka i samband med sådana experiment: en arméforskare hade begått självmord efter en ofrivillig LSD-tripp. Hans namn: Frank Olson.

Vem var egentligen Frank Olson? När polisen undersökte hans handlingar vid dödstillfället 1953 visade de att han var en bakteriolog anställd av den amerikanska armén vid Fort Detrick. Men det var inte hela sanningen. Han hade även arbetat åt CIA som expert på biologisk krigföring. Arbetet hade satt honom i förbindelse med MKULTRA:s chef Sidney Gottlieb. Men även dennes andreman, Robert Lashbrook, som delade rum med Olson natten då han dog.

TRIPPEN VID DEEP CREEK LAKE
Morgonen den 18 november 1953 åkte Olson och några kollegor ut till en stuga i Deep Creek Lake i Maryland, ungefär tre timmars bilfärd från basen vid Fort Detrick. Anledningen var ett möte med Gottlieb, Lashbrook och några andra CIA-män. Vad mötet gällde är okänt, men det är fastställt att Gottlieb dagen därpå i hemlighet spetsade en flaska Cointreau med LSD, som alla sedan drack ur efter middagen.

Frank Olson fick en dålig tripp. Han skrek till alla i sällskapet att de var skådespelare och störtade ut ur stugan. Sedan ägnade han natten åt att irra omkring i området, babblandes för sig själv. Nästa dag var han förändrad. Han lämnade Deep Creek Lake i förtid och tillbringade helgen med sin fru Alice, som upplevde honom som distanserad. Olson sade till henne upprepade gånger att han hade ”begått ett stort misstag”, men han ville inte närmare gå in på vad det gällde. Veckan därpå besökte han sin chef Vincent Ruwet klockan halv åtta på morgonen, och berättade att han ville lämna Fort Detrick och ägna sitt liv åt något annat. Ruwet förstod ingenting och sade åt honom att lugna ned sig, men Olson var upprörd och stod på sig. Han ville förändra sitt liv.

SJÄLVMORD – ELLER MORD?
CIA:s interna utredning uppger att Frank Olson hade drabbats av ett psykiskt sammanbrott och paranoida föreställningar. Han skickades därför till New York under Robert Lashbrooks översikt. Där fick Olson träffa Harold Abramson, en läkare som också var involverad i MKULTRA. Enligt rapporten undersöktes Olson. CIA-läkaren kom fram till att han borde tas in på mentalsjukhus.

Nu blev Olson alltmer paranoid. Han anklagade kollegorna för att vilja sätta dit honom och ansåg sig vara utsatt för en konspiration. Sin sista kväll i livet var han dock förvånansvärt lugn. Robert Lashbrook, som delade rum med honom på Hotel Statler, såg inga tecken på oro under hans sista kväll i livet. Olson tvättade sina strumpor i handfatet och lade sig för att sova.

Några timmar senare låg han död på trottoaren.

Vad hände egentligen i rum 1018A natten den 28 november? Lashbrook hävdade att Olson hade hoppat. Frank Olsons son, Eric – och ett antal konspirationsteoretiker med honom – tror att Lashbrook knuffade Olson genom fönstret. Teorin är att Olson hade drabbats av samvetskval efter sin LSD-tripp, och att han därmed hade förvandlats till en riskfaktor som skulle kunna avslöja CIA:s olagliga aktiviteter.

När en ny obduktion utfördes av Olsons kropp 1994 fick teorin förnyad kraft. Läkarteamet menade att de skador kroppen visade upp osannolikt kom från bara ett fall.

I dag är Robert Lashbrook, Sidney Gottlieb och de andra CIA-topparna döda. De eventuella hemligheter de hade har de tagit med sig i graven.

***

FAKTARUTOR

Tre kända försökskaniner
CIA finansierade forskningen genom en rad frontorganisationer som dolde den verkliga källan. Här är tre berömda personer som deltog i MKULTRA-experiment utan att veta om det.

Ken Kesey
Berömd författare och en av förgrundsfigurerna i hippie-rörelsen. Som student anmälde sig Kesey frivilligt till olika experiment vid Menlo Park-sjukhuset i Kalifornien, där han även arbetade vid sidan av sina studier. Kesey har berättat att hans erfarenheter inspirerade honom att skriva sin mest berömda roman, Gökboet (1962).

Robert Hunter
En av medlemmarna i rockbandet Grateful Dead, som Hunter skrev låttexter åt. Deltog i experiment vid Stanford-universitetet 1962, där han provade LSD, meskalin och psilocybin. Hunter hävdade att de hallucinogena drogerna hade en positiv inverkan på hans kreativitet: ”Om det här är galenskap, låt mig då för Guds skull få förbli galen.”

James ”Whitey” Bulger
Beryktad maffiaboss från Boston och tidigare ledare för det ökända Winter Hill-gänget. När Bulger avtjänade ett straff vid Leavenworth-fängelset nära Kansas City 1963, deltog han i ett experiment som varade i 18 månader. Han har beskrivit upplevelsen som mardrömsliknande och att den tog honom till vansinnets rand.

***

Nya dokument avslöjade bordellverksamhet
1973, två år innan Rockefeller-kommissionen inledde sin granskning av CIA, var den dåvarande CIA-chefen Richard Helms förutseende nog att förstöra alla MKULTRA-dokument. Kommissionen fick därför i första hand förlita sig på en hemligstämplad rapport från 1963 som hade undsluppit förstörelsen, samt förhör som hölls med personer man visste var inblandade. Dessa visade sig påfallande ofta ha dåligt minne. Det gällde till och med projektets chef, Sidney Gottlieb, som hävdade att han inte mindes så mycket.

Richard Helms var den siste CIA-chefen som var involverad i MKULTRA innan programmet lades ned 1973. Innan sitt avskedande samma år beordrade han förstörelsen av alla dokument. Bild: CIA

1977 hittades 20 000 MKULTRA-dokument som av misstag hade skickats till fel instans för arkivering. Nya förhör hölls. Nu avslöjades bland annat Operation Midnight Climax. Under ledning av agent Morgan Hall – ett alias, hans namn var egentligen George White – hade CIA inrättat bordeller i San Francisco och New York, och där betalat prostituerade som fått i uppgift att lura dit kunder. Kunderna fick sedan dricka drinkar spetsade med LSD och andra droger innan de hade sex. Bakom en envägsspegel satt en CIA-agent och förde anteckningar.

De agenter som varit inblandade hade dock inte mycket att tillföra i förhören – de mindes inte så mycket.

***

Dr. Ewen Camerons grymma experiment
Den skotske psykiatern Dr. Ewen Cameron var med under Nürnbergrättegångarna efter andra världskriget, där han bland annat gjorde en psykisk utvärdering av Rudolf Hess. Ironiskt nog skulle han uppvisa samma grymhet som nazisterna i sina egna experiment några år senare.

Cameron trodde att man kunde bota schizofreni genom att radera minnet och programmera om det. Mellan åren 1957 och 1964 bidrog en av MKULTRA:s frontorganisationer med 69 000 dollar till hans forskning vid McGill-universitetet i Montreal, där Cameron utförde experiment med droger och elchocker upp till 40 gånger den normala styrkan. Patienterna hade inte samtyckt, och var många gånger inlagda för lättare besvär som ångest och depression. Några fick bestående men och drabbades av minnesförlust, förlorad talförmåga och inkontinens. Andra hamnade i permanent koma och vaknade aldrig upp.

Camerons experiment tros ha bidragit till CIA:s förhörs- och tortyrmanual KUBARK från 1963, som bland annat refererar till ”studier vid McGill-universitetet”.

***

Artikeln publicerades i Allt om Vetenskap 08-2016

Copyright Anton Dilber