Mata Hari — mästerspion eller syndabock?

1917 gick Mata Hari till historien som en kallblodig mästerspion när hon avrättades av fransmännen mitt under ett brinnande världskrig. Men 100 år senare verkar det snarare som att hon utnyttjades som syndabock i en tid då Frankrike behövde bortförklara sina krigsförluster.

Text: Anton Dilber

Paris. — Mata-Hari, den holländska dansösen och äventyrerskan, som två månader tidigare befanns skyldig för spionage, arkebuserades här … Mme. Mata-Hari, känd sedan länge som en väldigt attraktiv kvinna med ett romansfyllt förflutet, anklagades för att ha förmedlat hemligheten om ententens nya hemliga vapen, ‘stridsvagnen’, till tyskarna…

Dagarna efter den 15 oktober 1917 stod det i tidningar världen över att fransmännen hade avrättat den berömda artisten Mata Hari för spionage. Det sades bland annat att hon hade avslöjat hemligheten om stridsvagnen, och att hon hade orsakat 50 000 fransmäns död på slagfältet. En av hennes åklagare, André Mornet, hade rentav hävdat att hon var “kanske århundradets största kvinnliga spion”.

Rättsdokumenten hemligstämplades i 100 år, men arkivet har stundvis öppnats för utvalda personer under de senaste decennierna. Märkligt nog visar dokumenten att bevisföringen mot Mata Hari var skral. Man kunde konstatera att hon vid ett tillfälle hade tagit emot pengar av tyskarna, men det fanns ingenting som knöt henne till de specifika åtalspunkterna. Därmed skulle man kunna fråga sig följande: Utnyttjades Mata Hari som syndabock i en tid då Frankrike behövde bortförklara sina motgångar i kriget?

Mata Hari 1910.

Mata Hari, eller Margaretha Zelle som hon egentligen hette, inledde sin karriär som dansös i Paris 1905. Då var hon 29 år, vilket kan betraktas som en ovanligt sen debut. Men det fanns två goda skäl till att hon valt denna bana. Det första var att hon hade flytt från ett turbulent äktenskap, vilket i praktiken hade förvandlat henne till en mindre respektabel kvinna i omgivningens ögon. Det gjorde det bekvämt att anta en ny identitet som den mystiska Mata Hari från Fjärran Östern, vars ursprung var oklart.

Det andra skälet var att hon hade hittat en unik nisch som hon kunde slå mynt av. Under början av 1900-talet var orientalismen högsta mode i Europa, och Margaretha hade tidigare bott i Holländska Ostindien (dagens Indonesien) med sin make. Där hade hon kommit i kontakt med lokala danser som hon nu kunde imitera. Dessa gjorde hon mer kittlande genom att gradvis klä av sig på scenen tills hon nästan var helt naken.

Det var banbrytande för tiden — och egentligen olagligt. Men hon lyckades kringgå obscenitetslagarna genom att marknadsföra sin dans som kultur. Hon förklarade noggrant inför varje föreställning att det rörde sig om heliga tempeldanser från Orienten som symboliserade skapelse, fruktbarhet, förstörelse och andra teman inom hinduismen.

Mata Hari slog igenom stort. Snart turnerade hon över hela Europa och levde ett flärdfullt liv präglat av femstjärniga hotell, dyra designerkläder och umgänge i de mest exklusiva kretsarna. Vid sidan av dansen drygade hon stundtals ut inkomsterna genom att arbeta som lyxprostituerad. Hon hade också generösa älskare — militärer, aristokrater, diplomater och rika affärsmän — över hela Europa. Det utgjorde egentligen inget problem fram till 1914. Men sedan bröt det stora världskriget ut, och då betraktades det av naturliga skäl som misstänksamt att Mata Hari reste fritt över nationsgränserna och låg med politiker och militärer från stridande sidor.

Mata Hari vid travbanan i dyrbar hermelinpäls på höjden av sin karriär.

När kriget inleddes hade Mata Haris danskarriär redan varit på nedgång i flera år. 1914 var hon medelålders och hade lagt på sig vikt, och i Nederländerna — hemlandet som hon återvände till efter krigsutbrottet — var intresset för henne svalt. Om det var pengabrist, naivitet eller avsaknaden av spänning som 1915 fick henne att ta emot pengar av Carl H Cramer, den tyske konsulen i Amsterdam, är ovisst. Men hon mottog i alla fall 20 000 francs, ungefär en halv miljon kronor i dag, för att åka till Paris och spionera. Senare, under sin rättegång, hävdade hon att hon endast tog emot dessa pengar för att kompensera sig själv för några kläder och smycken som tyskarna hade beslagtagit 1914.

Mata Hari må ha varit en mästare på förförelsekonst, men allting tyder på att hon nu hade gett sig in i ett spel som hon saknade fallenhet för. Att ta emot pengarna från Cramer var riskabelt, för hon hölls redan under uppsikt av flera nationers underrättelsetjänster. När hon väl anlände till Paris skuggades hon i sex månader av franska agenter som öppnade hennes post, avlyssnade hennes telefonsamtal och antecknade vilka personer hon mötte. I detta skede kunde agenterna dock inte påvisa några oegentligheter.

År 1916 kontaktades hon plötsligt av den franske underrättelsechefen Georges Ladoux. Denne erbjöd henne den enorma summan en miljon francs för att förföra högt uppsatta tyska militärer. Pengarna skulle hon få först efteråt, när hon hade fått tag i värdefull information. Även det gick Mata Hari med på.

Sannolikt gillrade Ladoux en fälla. Han skickade Mata Hari till Madrid för att där invänta vidare instruktioner. På väg till Madrid greps och förhördes hon av brittiska säkerhetsunderrättelsetjänsten MI5, som misstänkte henne för att vara en tysk spion med namnet Clara Bendix. Mata Hari blev nervös under förhöret och erkände för britterna att hon spionerade för fransmännen och Ladoux, varpå britterna telegraferade till Ladoux för att få bekräftelse. Han svarade: “Förstår ingenting. Återsänd Mata Hari till Spanien.” Britterna summerade senare situationen i ett internt dokument på följande vis: ”Ladoux misstänker henne för att vara en tysk spion och han har låtsats anställa henne för att utreda saken närmare.”

Mata Hari återvände till Madrid och bestämde sig där på egen hand för att förföra den tyske militärattachén Arnold Kalle. Här gjorde hon flera misstag som en “mästerspion” aldrig skulle ha gjort. Hon talade exempelvis öppet med en fransk officer som hon låg med om sina förförelseplaner. Inte nog med det: när hon skulle meddela Ladoux sina underrättelser skickade hon brev till honom med vanlig post.

När hon väl träffade Arnold Kalle är det sannolikt att denne redan var medveten om att hon spionerade för Frankrike. Han gav henne endast värdelös information som hon därefter vidarebefordrade till Ladoux — återigen i vanliga brev. Ladoux svarade henne aldrig.

När Mata Hari till slut återvände till Paris för att inkassera sin belöning kunde hon inte få tag i Ladoux. Kort därefter, i februari 1917, greps hon av polisen för spionage och kastades i kvinnofängelset Saint-Lazare. Där hölls hon i fem månader bland loppor, löss och råttor, tills hon till slut bröt ihop och erkände att hon hade tagit emot pengar av tyskarna 1915.

Mata Hari greps av fransk polis den 13 februari 1917.

I den efterföljande rättegången vilade bevisföringen mot Mata Hari framför allt på tre ben: att hon hade tagit emot pengar av tyskarna, att hon, enligt Ladoux, omnämnts i meddelanden som Arnold Kalle hade skickat från Madrid till Berlin och att hon var en dålig människa. Rätten gick igenom hela hennes historia som visade att hon under många år hade fört ett promiskuöst leverne och prostituerat sig. Enligt logiken måste hon därmed vara skyldig.

Det menade åtminstone åklagare Bouchardon, som tecknade hennes karaktär på följande vis: ”Kattliknande, smidig och artificiell, van att vadslå om vad som helst utan skrupler, utan medkänsla, ständigt redo att sluka förmögenheter, för att sedan lämna sina ruinerade älskare att skjuta sig för pannan. Hon är en född spion.”

Inga av detta bevisade dock att Mata Hari hade åsamkat all den skada hon åtalades för. Men rätten verkade ointresserad av sådana frågor. Hon befanns skyldig på samtliga åtalspunkter och dömdes till döden.

Var Mata Haris dom ett politiskt motiverat justitiemord? 1917 var den franska stridsmoralen usel. På västfronten hade nästan hälften av de franska divisionerna gjort myteri efter enorma förluster. Det kan ha varit bekvämt i ett sådant läge att lägga skulden på någon annan än det franska överkommandot — till exempel en spion. Och Mata Hari utgjorde en perfekt syndabock.

För det första var hon utlänning. För det andra var hon en tacksam måltavla under den självuppoffrande och moralistiska yra som krigsnationerna präglades av under kriget. I en tid då familjer levde knapert på ransoner och skickade sina söner i fält för att dö, vältrade sig Mata Hari i lyx med sina internationella älskare och festade som om det fortfarande var 1905. Åtminstone var det den bilden hennes åklagare presenterade under rättegången.

Spionvärlden är bedräglig och därför förblir kanske det verkliga händelseförloppet dolt för oss. Men följande är åtminstone säkert: någon mästerspion var Mata Hari inte. Det är fastställt att hon tog emot pengar av tyskarna 1915, men det finns inga bevis för att hon någonsin orsakade Frankrike någon skada. Kanske summerade Mata Haris advokat, Édouard Clunet, därför fallet bäst när han en tid senare sade: ”Mata Hari var inte oskyldig, men hon var inte så pass skyldig att hon förtjänade att dömas till döden.”

***

Artikeln publicerades i Historiskan 1/2018

Copyright Anton Dilber

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.